De senaste dagarna har varit tunga.
Jag går långpromenader. Regnet öser ner och mina kläder blir blöta. Kinderna tar tålmodigt emot tunga och kalla regndroppar samtidigt som händerna blir kalla likt isklumpar.
Jag märker det knappt.
Oftast är det först då jag kommer hem igen som jag känner av de kalla kläderna och det rinnande håret. Då börjar jag frysa och tar av mig kläderna, snor en filt om mig och sjunker ner i soffan.

Jag studerar fönsterrutan från min plats i soffan. Sakta, sakta kryper regndropparna ner för dess släta yta. Regndroppe efter regndroppe kastas vilt mot rutan för att till sista hamna på fönsterkarmen och försonas med alla de andra dropparna.
Jag kan ligga där hur länge som helst och följa detta ständiga förlopp.
Skulle det mot förmodan sluta regna gör det ingenting. Då fastnar blicken någon annanstans.

Sedan blir det plötsligt kväll och jag går och lägger mig. Dock inte för att sova, utan mer för att fortsätta låta tankarna få fria spelrum. Att sova går nämligen inte. Jag kan ligga och stirra upp i taket i flera timmar. Jag dricker några glas vatten, tar några värktabletter, läser några sidor. Men det hjälper inte, jag somnar likt förbannat aldrig innan min klockradions röda siffror visat 03.00.

Jag vaknar några timmar senare. Tänker att, idag mår jag nog bra!
Sedan känner jag efter..

Det känns som om man är nertryckt i ett hål. Ett ganska mörkt hål som har alldeles för höga kanter för att jag skall kunna häva mig ur det.
Allt blir istället jobbigt och ansträngande. Bara tanken på att faktiskt behöva göra någonting, utöver att gå eller vila, känns fruktansvärt motbjudande.
Så istället för att fylla dagarna med något roligt, går dem mest åt till att deppa, döda tid och för att kunna kryssa över ännu en dag i almanackan.

Det låter inte så kul och det är det inte heller. Men det går sakteligen mot bättre tider och eftersom jag idag träffat kompisar känner jag mig nu mycket mer uppåt.
Med kompisar kan man prata om framtiden. Man kan skratta över gamla minnen och man kan tillsammans svära över det eviga regnandet.
Med kompisar kan man dela på det svåra. Jag behöver inte dra hela lasset själv. Bördan blir åtminstone lite lättare och det känns som om jag orkar gå med något mer upprätta axlar.