Jag funderar mycket på mycket

Jag funderar mycket på mycket. Jag funderar ofta över hur allt kommer att bli efteråt, då allt är över, då jag blivit frisk. Kommer allt bara att återgå till det normala då? Kommer jag bara att kunna släppa och gå vidare? Knappast. För det första tror jag aldrig min vardag kommer att bli sig lik igen, det kommer aldrig mer vara "som vanligt" för jag tror inte att den som levt med cancer nära inpå sig kan få en vardag som innan det där beskedet. Efter beskedet om att jag har cancer har jag börjat lägga märke till andra saker, börjat läsa andra saker, börjat ta åt mig av andra saker och kommentarer, börjat inse vad livet egentligen handlar om - åtminstone för mig. Dessa "andra saker" kommer jag antagligen alltid reagera på, även om reaktionerna säkert kommer minska med tiden. Men även om ingenting någonsin kommer bli sig likt igen så tror jag ändå att det kan komma att bli bra, som det var innan jag tog det där sista steget fram till stolen mitt emot den snälla läkaren som gned sina egna knogar vita, innan de där första sekunderna efter det att den snälla läkaren försiktigt berättat att de hade "starka anledningar till att misstänka att jag har en cellförändring i lymfsystemet". Mycket kommer att förändras men mycket kommer också att bli bra.

Jag funderar ofta över hur mina kompisar orkar. Jag är inte säker på att jag hade gjort det. Åtminstone inte lika bra som de gör, som ni gör. Många känner av så bra när det är tid för att prata sjukdom, men framför allt när det inte är det. Vi kan skratta och prata om vår och sommar, prata tiden efter det här, allt vi ska göra, allt vi ska ta igen. Det spelar egentligen ingen roll hur många vänner man har, det viktiga är faktiskt att man har riktigt vänner, vänner som alltid ställer upp och som alltid finns där - sen är det självklart ett stort plus om man som i mitt fall har många riktiga vänner - det är en av alla de saker jag insett sen jag blev sjuk. Jag vet att det hade gått utan er, för i slutändan handlar det bara om min egna vilja, ork och envishet. Men med vänner och människor runt omkring sig som bryr sig blir allt tusen gånger lättare. Om man har människor som bryr sig runt omkring en, som jag har, då behöver man inte dra hela lasset själv, man behöver inte gråta ensam, man behöver inte sitta ensam med droppmaskinen, ens hand behöver inte ligga ensam på britsen då nålen skall in i porta-carten - den kan kramas av en annan hand. Men framför allt behöver man inte bära alla de tunga och främst de glada stunderna ensam, de kan man dela med alla runt omkring sig. Det är en obeskrivlig trygghet.

Jag funderar ofta över hur mycket det är som har förändrats och hur jag egentligen lever idag. För när någon ställer frågan "Hur är det egentligen att leva med cancer?" Kan jag fortfarande bli förvånad över att det är jag som förväntas kunna svara på den frågan men kanske främst att jag faktiskt kan svara på frågan - att jag faktiskt bär på svaret. Idag inser jag tyngden av att man måste ta en dag i taget, ingen dag är den andra lik, ibland har man turen att vakna utan smärta, oftast inte. Ibland kan en hel dag gå utan att jag kan komma ihåg att jag tänkt en enda positiv tanke, ibland - som igår, kan en hel dag gå utan att jag ägnat en tanke på att jag är sjuk.
Idag har jag en otäckt hög puls efter det att jag bara satt mig upp i sängen, för tre månader sedan hade jag aldrig någonsin förut lagt märke till att min puls knappt ökat efter det att jag gått upp för trappan eller gått en rask promenad med hunden. Idag syns det knappt någon skillnad då jag spänner min arm, idag kommer jag inte i flera av mina jeans, idag vill jag inte visa mig utan mössa, idag vill jag helst inte titta ner på min kropp eller möta min blick i spegeln. Kortisonet gör mig vrålhungrig, onkovinet gör mina leder till värkande strängar, medicinerna bryter ner mina muskler, hindrar mig från att äta vad jag vill, tar bort de flesta hårsäckars funktion - och ändå äter jag dem. Jag har skrivit de innan, men det är trots allt den tanke som slår mig tre gånger om dagen - de tre gångerna det är dags för medicin - att det är dessa mediciner som bidrar till att jag inte vill se mig i spegeln och alla de andra biverkningarna, men det är också dessa mediciner som skall göra mig frisk, och för att bli frisk från cancern måste en hel del annat offras. Idag lever jag på envishet, en stark vilja men kanske främst på hopp. Hopp om att bli frisk, hopp om att jag en dag skall kunna tänka den underbara tanke att allt det jag gått igenom haft ett värde, att det varit värt det. Att allt som offrats och allt som förstörts bidragit till att få bort cancern ur min kropp och som har gjort mig frisk.

Kommentarer
Postat av: mats o gunnel

Älskade kämpande dotter! Du är vår största kämpe och idol, vi är så stolta över dig. Idag kom du med datorn och nästan slängde den på oss. Läs nu här och nu har vi läst din blogg, även om vi talat om det mesta är det en annan sak att läsa allt. Det blir väldig svart på vitt, hur livet är just nu. Ge dig aldrig, vi ska kämpa tillsammans alla fem!!!! Vi älskar dig!!!!!!!!!!!

2007-01-01 @ 23:14:17
Postat av: Sofia

Vill bara säga att jag älskar dig och att du måste orka, vi måste orka, det finns inget annat val!

2007-01-02 @ 11:53:45
Postat av: Isabell

Det gör ont att läsa vad du skriver ibland men är det inte meningen att livet ska göra lite ont ibland? Hoppas allafall att vi syns snart, och det är ju klart att du kommer klara det här, det finns helt enkelt inte att vi inte kommer ligga på Rhodos och sörpla drinkar. Älskar dig!

Postat av: Matilda

jag är så oerhört imponerad av dig måste jag säga igen!! och att du klarar av att berätta allt här, gör en del saker, för de flesta av oss (tror jag), att vi kan se våra liv på ett annat sätt! att uppskatta mer! var stolt över det johanna! var stolt över dig själv! för det är vi! (L)
saknar dig fortfarande, och tack för ditt sms på nyår (och förlåt att ja inte svarade!)
puss och kram

2007-01-03 @ 23:18:35
URL: http://matildaolsson.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback