Idag har jag varit hos optikern, fick med mig tre glasögon hem men jag vet inte vilka jag vill ha, kommer aldrig att kunna bestämma mig. Optikern sa att min hjärna nästan helt kopplat bort vänstra ögat, att jag inte använder det ögat överhuvudtaget. Hon sa också att det kan ha ökat sen jag blev sjuk, för det är sedan dess jag verkligen börjat lägga märke till att jag ser dåligt. Huvudvärken på högersidan av huvudet fick i alla fall sin förklaring idag.

Idag är det sista dagen på uppehållet. Imorgon börjar behandling nummer sex, halv åtta på morgonen. Nu har nästan exakt halva tiden av den planerade behandlingen gått, prognosen är fortfarande god och jag hoppas för allt i världen att det här skall gå vägen och att behandlingen inte blir allt för utdragen eller framskjuten.
Tiden har ändå gått ganska fort, varje dag har varit ett mer eller mindre projekt att ta sig igenom och dagarna på sjukhuset är rejält sega precis som vissa dagar här hemma, men trots det känns det inte som om det var särskilt längesen jag, mamma och pappa gick in i det där gulmålade rummet 3 oktober.
Just nu känns det som en halv evighet tills de resterande 6 behandlingarna är avklarade men nu har åtminstone nedräkningen börjat! Så har det inte varit innan, eller det har egentligen alltid varit en nedräkning, från första dagen på behandlingen, men nu - när hälften har gått - känns det som om vi åtminstone börjar närma oss slutet..
Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av den sista tiden, våren kommer kännas jobbig, våren är den tid på året de flesta människor - och även jag - börjar känna sig glada och hoppfulla igen, efter den oftast så långa mörka höst och vintern. Så kommer det inte att bli för mig i år, men kanske jag kan känna mig lite mer hoppfull, kanske ljuset och de ökande plusgraderna kan få även mig lite piggare.
Samtidigt som jag är glad över att det förhoppningsvis bara är hälften kvar blir jag näst intill rädd då jag tänker på de kommande månaderna. Det är mycket som står på spel, allt eller inget, för att sammanfatta.
Då och då slår det mig att det kanske inte kommer gå, i nuläget talar det mesta för att jag har fel, men det är trots det omöjligt att fly från dessa tankar. Framtiden är alltid ovis men jag vill verkligen att allt som jag drömt om till våren och sommaren skall få en chans att slå in.

Skolan kommer även den bli ett problem, denna termin kommer med mycket stor sannolikhet bli den tuffaste hittills men jag vill ändå inte lägga ner den totalt. Flera ämnen är redan borttagna och jag vet att det finns möjlighet att ta bort fler men min spontana tanke då är  "helst inte". Jag tänker mycket på framtiden och självklart vill jag ha så lite som möjligt att ta igen kommande år. Skolan får bli mer som en social grej, en ursäkt för att få komma bort från hemmet och träffa andra människor en stund, de människor jag tycker om så mycket om. Det är trots allt inte ofta jag går fler än tre dagar i veckan.
Jag hoppas jag kommer att orka, jag hoppas jatt ag har turen på min sida.

Vi börjar med imorgon, dropp och cellgift i åtta timmar, sjukgymnast och dietist inplanerat, plus att jag hoppas på något trevligt besök. Förhoppningsvis får vi åka hem efteråt, beroende på hur jag mår men jag har kännt mig pigg hela dagen så jag tror nog att det skall gå. Till sist vill jag bara tacka för alla kommentarer, både från kända och okända, de värmer verkligen!