Tystnad är oftast ganska skönt. Det är inte ofta det är tyst här hemma och när det väl blir det känns det som om någon väldigt obekant är här och hälsar på.

Idag blir jag rädd för tystanden. För när det blir sådär tyst att det nästan börjar susa i öronen, då vill jag inte att det skall vara tyst längre.

Idag är tystnaden är något som skrämmer mig. Jag har alltid tyckt det varit så skönt att få vara ensam hemma eller att få gå på promenader ensam, för att det inte sker så ofta och för att det på så sätt blir till något alldeles extra då det väl inträffar.

Det tycker jag inte längre.

Jag ligger där i sängen och försöker njuta av tystnaden. Det går inte. Istället är det första som poppar upp i huvudet är det såhär tyst det är under marken, när man är begravd?. Det är inte medvetet jag tänker så, det är inte så att jag vill tänka så. Det bara händer.

Först när jag hämtat mig en kopp te, vridit på radion och sedan återigen sjunker ner under täcket slår det mig. Sådär kan man ju inte tänka, vad sysslar jag med egentligen?

Men det är oundvikligt. Det går inte alltid att leda tankarna in på positiva banor. Oftast lyckas jag, för det mesta faktiskt. Men inte alltid, inte när det känns som om tystnadens närvaro skall spränga sönder hela huset.