Om hur det är att inte längre ha kontakt med sina fingrar
Vi skulle gå ett varv runt huset. Jag och hunden. Jag skulle bara knäppa fast kopplet i halsbandet först. Det har aldrig varit något problem. Jag har aldrig ens reflekterat över att det överhuvudtaget skulle kunna vara ett problem. Men nu gick det inte.
Okej, jag har börjat vänja mig vid att det tar typ fyra minuter att få knäppt en hel kofta eller att jag inte kan öppna burkar, lådor och matpaket längre. Men att inte ens kunna knäppa fast ett hundkoppel, då börjar jag bli trött på riktigt.
Tillslut gav Otto ifrån sig något som liknade en suck och sjönk ihop på hallmattan.
– Jag ska säga dig att det är inte så jävla lätt, sa jag till honom. Han tittade på mig som om jag var dum i huvudet.
hihi, du är väl för rolig! =) när (skriver inte om, för ja hoppas att pappa bestämmer sig färdigt snart om en liten vovvsing) ska vi gå långa vår-promenader och äta picnick!! och jag kan hjälpa dig med kopplet ;) eller så får du väl lära gossen att bära det i munnen! =D
kärlek i massor!
Detta och föregående inlägg låter riktigt läskigt. Är det så, som du beskriver det, att bli gammal tror du? Min farmor glömmer saker, hon har det kämpigt med kakburkarna och liknande. Du har kanske bara fått en försmak av hur det är att bli gammal. Snart blir du frisk och ung igen. Du har börjat livet på fel håll. God kväll, sov lugnt & gott. Kram/ Mats
hallå!orka hundar ändå!schlagerfestival imon då=)ses vi eller? vi höres!puoss
haha ja, den blicken känner jag igen.. Han har själv tittat på mig exakt likadant! ;)