Jag skrämmer mig själv. Jag vred på plattan på spisen och sen gick jag därifrån.

Jag glömmer att jag ska ringa, jag glömmer vad jag sagt, eller blivit tillsagd. Jag glömmer vad jag tänkt skriva om och jag glömmer vad jag ska göra.

Jag glömmer faktiskt det mesta nuförtiden. Men det handlar bara om närminnet. Inget annat, absolut inget annat. Jag kan komma ihåg precis vad som har hänt sedan oktober, jag kommer ihåg vartenda block och vartenda uppehåll, inte exakt varje dag - givetvis inte - men vissa dagar kommer jag ihåg, vissa dagar kommer jag nog aldrig glömma.

Det är medicinernas fel.

Det vet jag. Jag vet också att det kommer att gå över, att minnet kommer tillbaka, det är bara lite läskigt just nu. När man inte riktigt vet vad man själv gör.

Så går man runt med den där känslan i magen. Den där känslan som säger att nått är fel, att det är något jag glömt. Går jag och funderar på vad det kan vara.. Det börjar lukta bränt. Konstigt.

Då kommer jag på det. Plattan!