Ush o fy för det mesta just nu. Ush för att det verkligen regnar hur mycket som helst, ush för att jag inte kan borsta håret längre och fy fan för att mormor måste avliva Mille. Den hunden kom till oss från ett så hemskt hem, mormor blev hans räddadre i nöden och jag har lekt med honom hela min uppväxt. Det är förjävligt, varför just nu, varför just nu av alla dagar, månader, år, varför just nu? Antar att jag aldrig kommer få svar, bara att hoppas på att det finns en meningen med allt som sker, trots att det är svårt att finna den nu. Det kommer bli så ensamt, det fattar väl jag med, men Otto får flytta helt enkelt. Hon behöver honom bättre än jag, och han är bra på att sprida glädje det lilla odjuret! Om han bara visste, om han bara visste att det är hans sista natt, hans sista gröt-frukost och hans sista steg över sin gräsmatta.. Jag vill inte tänka mer, stänga av hjärnan.

Det går inte.