Jag kände bara för att skriva om hur underbart det är med människor som tar så lätt på saker som är så tunga. Och nej det är inte arrogant, nonchalant eller respektlöst, så länge man sköter det snyggt. Vissa kan det, andra inte. Många av mina vänner kan det, för trots att man hela tiden sjunker längre och längre ner i mörkret måste man ibland få sticka upp huvudet över kanten och skratta. Måste få låtsas att allt är precis som vanligt, för någonstans, mest överallt, är det just det - likadant, vanligt. När jag sitter på bussen på väg till skolan och studerar alla fundersamma och trötta ansikten slår det mig att alla människor någon gång i livet nog får en motgång, en riktig motgång som de tacklas med hela livet. "Storleken" kan variera, det beror på vem man mäter sig med, allt är relativt. Allt hade kunnat vara så fruktansvärt mycket värre än det är idag, det gäller att komma ihåg det var det någon som sa. Men allt blir så oerhört mycket lättare om man har det som jag har det. För visst är jag på väg ner för en brant nedförsbacke, en backe som sluttar otäckt mycket, så mycket att man inte riktigt kan se vad som döljer sig där nere vid vägkrönet. Man kan bara föreställa sig och hoppas på att det är ett ljus, ett ljus som leder in i en uppförsbacke som leder till den topp jag en dag skall nå. Men som sagt, har man vänner och nära som jag har, blir allt så oerhört mycket lättare och jag blir rädd då tanken på att jag nog aldrig kommer kunna gottföra alla någon gång slår mig. För det vill jag verkligen. Visst att det låter som en klyscha men ord kan inte alltid tala, ibland går det inte att få fram det där tacket tillräckligt mycket, men värt ett försök är det. Jag vill att ni skall förstå hur mycket ni stärker mig och hur mycket svårare allt varit utan er.

Tröttheten är som ett tjockt täcke, trycker ner ögonloken och lägger sig som en dimma över alla tankar. Underbart, idag skall jag nog i alla fall kunna somna. Sov så gott!!