Kväll, äntligen kväll och jag vet inte, men känns inte allt pyttelite lättare? Nej, kanske inte. 16 tabletter om dagen, det är det som gäller, fan jag kanske inte ska klaga, det är faktiskt inte det värsta.
Det värsta, vad är egentligen det värsta? Jag tror det är att jag kommer tappa håret, jag vill, men jag kan inte släppa det. Provat peruker, vem fan vill ha peruk, jag orkar inte, jag kan inte släppa det, det spelar absolut ingen roll att det kommer växa ut igen, det har jag väl med fattat, det har väl till och med min 7-årige lillebror fattat, men det skiter jag fullständigt i, jag vill helt enkelt inte, snälla låt mig få välja bort en enda sak!
Jag tror det värsta är att se alla andra. Att se mina närmaste, och alla andra, som egenltigen inte är mina närmaste må piss.
I tisdags, eller onsdags, eller var det kanske torsdags? Spelar ingen roll. Sa en sjuksköterska till mig, "Det är lättare att gå igenom det här än att stå brevid". Jag har funderat en hel del på de orden, inte var de många ord, men fan vad de stämmer. I alla fall ur mitt perspekitv. Jag vill inte ha cancer, jag vill inte vara sjuk. Men jag skulle aldrig, aldrig, aldirg vilja lägga den sjukdomen jag bär på på någon annan. Och tro mig, jag har funderat länge. Inte på någon annan, inte på någon annan i min närhet eller på någon annan god människa. Jag skäms till och med för att säga att jag hellre lagt det på Saddam Hussein.
Men man får väl vad man förtjänar, sa jag vid middagsbordet idag. Men nej, kanske det inte är så. Kanske man inte alltid får vad man förtjänar. För isåfall har jag gjort gud redigt förbannad.

Det luktar bränt, måste vara pappa som försökt sig på att poppa popcorn igen, det brukar lukta så då. Aja, jag får väl gå ut och hjälpa honom, har hört att jag är en hejjare på det där!