Illamående, finns det något värre? Ja, klart det gör men just nu mår jag så jävla illa att jag inte kan tänka på nått annat, så därför skriver jag av mig lite här, det skildrar tankarna =).
Jag skrev visst att vi skulle höras i torsdags, det blev inte riktigt så. Vi tar det från början, även om det kommer ta ett tag att skriva..
Onsdag, dagen började med ett ultraljud på hjärtat, inga problem, inga förändringar, jag kunde vara lugn. Lite lättnad.
Sen skulle jag opereras, in skulle den där portakarten. För er som är lika tröga som jag själv är det en kapsel som jag skall få mina mediciner igenom, den sitter precis under huden, på höger sida av bröstkorgen.
I vilket fall, jag var nervös, inte lika nervös som i torsdags men det gjorde ju inte saken bättre att min operationstid blev framflyttad två timmar, kul, verkligen jätteroligt, jag hade ätit en halv skål fil klockan kvart i sju på morgonen, med andra ord noll i bodsocker ( Man fick inte äta mer). Vaknade ett antal timmar senare, mådde inte bra. Inte över huvudtaget, hulkningarna ville inte ge sig på ett bra tag men till slut fick jag i alla fall komma till ett eget rum, lite morfin och sen sov jag så gott så!
Allt är en salig röra men jag fick i alla fall stanna över natten till torsdag.
Torsdag, dags för den första behandlingen. Jag kan verkligen inte komma ihåg vad allt jag fått och får heter, men det var i alla fall en rödfärgad vätska som tog fyra timmar och få i mig. Det var segt, det var tråkigt och det var hemlängtan i tankarna, ett dygn räcker liksom.
Klockan halv fem bar det av hemåt, gött tänkte jag, ända tills jag satt mig i bilen. Jag klarade mig till apoteket, 500 meter från sjukhuset, sen somnade jag. Vaknade igen av att bilmotorn stängdes av och att pappa sa "Johanna vi är hemma nu". Gick direkt upp och lade mig i sängen, mamma försökte med en knäckemacka, pappa med potatis. Gick det? Nej, det gjorde de fan inte, magen värkte av hunger men det gick helt enkelt inte att svälja.
Tjugo minuter och två illamående-tabletter senare kom det för första gången, rakt ner i spannen, jag kan inte förstå hur det kan vara så gott att stoppa i sig något, som sedan smakar så förjävligt att få upp igen.
Somnade åter igen för att bara en halvtimma senare vakna. Spydde igen, kramperna kom och gick och tillslut stod jag helt enkelt inte ut längre. Mamma ringde sjukhuset, pappa backade upp bilen till dörren, mormor kom och håll mig för pannan och sen var vi på väg igen.
Aldrig förr har en bilresa varit så lång. Och aldrig förr har gallan smakat så illa. De kom och mötte mig, två av världens snällaste sjuksköterskor, vid dörren, men en säng och en filt. Inte för att det hjälpte, men det är ju tanken som räknas!
Sen skall jag säga er att jag inte kommer ihåg så mycket mer. Det var mycket människor runt sängen, det var mycket sprutor hit och dit och det var värst vad mina armar skakade. Morfin igen, somnade åter igen som en stock för att sedan vakna upp, jag vet inte när, mitt i natten kanske, eller var det på morgonen? Jag är ledsen, kan inte säga när, inte för att det spelar någon som helst roll, men i alla fall.
Sen ringde Eva, min eva, världens underbaraste Eva! Räddaren i nöden och säger att dom kommer om en timma, hon, Matilda o Anna. Underbart! Blev genast piggare, och plötsligt sugen på potatischips :S i och för sig det första jag vart sugen på sen i tisdags men det kändes ju inte fullt normalt. Det var i vilket fall som helst underbart att dom kom, fick världens sötaste nalle, och ett skit fräckt paraply (Jag skall verkligen kämpa för att inte tappa bort det, jag lovar!! :| ) Men bäst var att de bara kom, mådde dåligt först, men efter lite medicin blev jag nästan som en vanlig människa igen! De gick vid sju tiden, jag somnade om igen, vaknade lagom till Idol, och somnade lika lagom igen efter Hey Baberiba! Idag mådde jag mycket bättre och det kändes så underbart när jag de tog bort nålen och sa att jag kunde åka hem nu. Så nu är jag hemma, jag älskar att vara hemma.

Ush nu har jag verkligen skrivit alldeles för långt, stackars er, men det kändes skönt, det kändes som om jag verkligen behövde skriva av mig, Få det lämnat bakom mig så att säga. Nu skall jag ta en promenad med Otto, det börjar mörkna ute, just därför, man tänker så mycket bättre då, när det är mörkt. Hörs sen.

Nallen jag fick!! -v-