Blodvärdena var bra, eller helt okej i alla fall, vilket faktiskt inte förvånade mig, redan när jag vaknade kändes allt mycket bättre!
Först gick vi och träffade en pskylog, hon var jättesnäll så jag tror jag ska fortsättra träffa henne, hon sa så bra saker, saker jag verkligen ville höra, insåg jag efteråt. Det var skönt att kunna säga allt jag tänker, det har jag aldrig gjort till någon innan, för alltid är det något man måste ta hänsyn till eller tänka på att inte nämna. Men det behöver man inte om man pratar med en person man inte känner, en psykolog, då kan man säga vad man vill, vad man känner helt enkelt, det gjorde jag och det var riktigt skönt.

Sedan satt vi på avdelningen och väntade på doktorn i en timma. Jag pusslade med en liten flicka, hon hade inget hår, en sond och var kopplad till droppställning, hon var hur söt som helst, jättevild och hennes bror hade fullt upp då han sprang efter henne med droppställningen. Hon struntade totalt i alla slangar som hängde runt henne, hon hoppade ner från soffan, cyklade så att slangarna nästan gick av och pratade glatt med mig. Hon såg ut att vara 2 år. Vi pusslade Pippi Långstrump, hon var helt underbar. Jag blev både glad och ledsen när jag såg henne, jag tänkte vad denna lilla flicka kan ha gjort för ont, vad kan hon ha gjort för att förtjäna cancer? Hon hör inte hemma i det här lekrummet, bakom dessa tjocka väggar. Hon borde vara ute i solen, få lite färg på sina bleka kinder, gunga och leka i parken tillsammans med andra barn i henne ålder. Varför fick hon cancer? Frågan ställer jag mig själv nästan varje dag, varför fick jag cancer, varför hon eller han cancer? Jag kommer aldrig få nått svar, så jag kan lika gärna sluta fundera över det, men det är svårt, det är svårt att förstå meningen med den sjukdom som valt att växa i mig och i den lilla flickan i väntrummet...

Nu skall jag i alla fall gå och lägga mig, imorgon skall jag försöka åka till stan och shoppa!