Vilken pissdag, jag har mått dåligt hela dagen med ont i kroppen och huvudvärk, fördrivit dagen genom att ligga i sängen och halvsova. Ush.
Det hemska är att jag kommit på mig själv med att vara besviken - på mig själv. Jag tror att jag innerst inne, långt bakom alla andra tankar och känslor, haft en förhoppning om att jag efter julafton, eller under julen, skulle känna mig lyckligare. Nu är julafton över, och julen fortsätter väl ändå, men jag är inte ett dugg lyckligare. Det spelade ingen roll att jag fick nästan allt på önskelistan eller att julbordet var perfekt, jag känner inte att jag mår bättre inombords för det. Det låter otacksamt, det är det säkert också, men konstigt nog är det så det är. Jag är gladare nu än innan jul för att vi alla fick vara tillsammans och för att julen blev så bra som den blev, men jag mår inte bättre än innan.
Jag förstår varför jag själv hade hoppats på att må bättre, alla andra år har jag mått prima efter jul, utvilad med lov och lycklig över allt jag fått. Så är det inte år och självklart finns det en anledning, det är inte det att jag inte är glad över sakerna jag fått, för det är jag verkligen, det är bara det att saker inte alltid kan bidra till att man mår bättre psykiskt. Det låter väl ganska logiskt egentligen, bara jag som dumt nog hyste en förhoppning om något annat.
Antagligen är det väl bara att acceptera att allt inte är som vanligt och att det aldrig mer kommer bli det heller. Det spelar ingen roll vad som sker, det finns bara en sak som kan göra mig riktigt glad, eller lycklig om man nu ska använda det ordet, och det är att jag vinner över cancern. Det är en jävla bit kvar, tror att ungefär hälften av den planerade behandlingen har gått nu, men idag har jag tänkt mycket på hur förbannat glad jag kommer vara då. Hur lycklig jag kommer vara då. Då - när det nu blir.. Det finns så mycket som kan hända på vägen, allt behöver inte gå enligt planerna och jag måste försöka komma ihåg det. Ibland är det svårt att komma ihåg, då jag mår bra eller då jag skrattar, men ibland blir jag påmind om det, som idag, då jag vet att blodvärdena åkt ner i botten bara genom att möta min egen spegelbild på väggen.

Jag blir så taggad att börja om på nytt, jag vill så hemskt gärna att detta skall vara över snart, jag är mätt på skiten nu, det var en upplevelse men nu vill jag inte ha mer. Jag vill kunna gå ordentligt, jag vill kunna dra fingrarna genom mitt hår, jag vill kunna äta vad jag vill, jag vill kunna sitta upp utan att bli ansträngd och jag vill kunna lita på att hjärnan är med mig!
Hoppet är det sista som lämnar människan, snart!!