Det var väldigt nära att det blev sjukhuset igår. När vi satt på bion skulle jag borsta bort några smulor på magen, jag ryckte till, det gjorde skit ont! Jag började flytta lite på mig i stolen och tryckte lite försiktigt på magen och bröstet, och ja - det gjorde verkligen skit ont i hela överkroppen! Pappa råkade stöta till mig  mot min arm, verkligen inte hårt, men det kändes som om han tagit i ferland! Sidorna värkte riktigt mycket och käkarna ömmade. Det var nått som var fel, det fattade jag med, det gjorde plötsligt ont bara jag nuddade mig själv och jag kände hur huvudet började bli riktigt tungt. När vi kom hem gick jag och satte mig i soffan, tog alla värktabletter vi har hemma och försökte äta lite. Tyvärr hjälpte inte värktabletterna överhuvudtaget och det var då tankarna började snurra, mamma ville självklart ringa sjukhuset, det kunde ju vara blodförgiftning, kroppen kan tydligen infektera sig själv, eller så hade jag en infektion i kroppen som snart skulle bryta ut. Fan, fan, fan tänkte jag, jag vill verkligen inte läggas in nu, hela min jul, allas jul, kommer bli helt förstörd, de kommer bara ge mig jättemycket smärtstillande, säkert morfin så att jag somnar, och sen kommer jag vakna på söndag och så kommer allt vara över. Förstört.

Jag åkte aldrig till sjukhuset. Vi ringde och pratade med avdelningen men eftersom jag inte ville åka in på grund av att jag inte stod ut med smärtan tyckte de att jag kunde försöka hemma. Jag var ganska bestämd jag med, jag ville verkligen inte åka in, samtidigt som jag inte ville vakna upp idag med samma smärta, för då visste jag att det skulle bli sjukhuset, då visste jag att allt skulle gå åt skogen.
Men vi pratade med doktorn, han trodde att de onda antagligen kan bero på att jag ätit ost. Det får man inte göra. Jag har gjort det ändå, jag tycker om ost och jag trodde faktiskt inte det var så farligt, någon macka om dagen kan väl inte skada. Uppenbarligen kan den det, min puls har varit alldeles för hög länge nu, och egentligen har jag nog känt på mig att det varit något som inte stått riktigt rätt till. Trots det har jag valt att blunda, det låter slappt, det är det säkert också, men när man har så mycket att hela tiden ta hänsyn till, tänka och beklaga sig över, gör en sak hit eller dit ingen större skillnad. I alla fall inte då de bara handlat om hög puls, fast att det varit väldigt äkligt, men en ostmacka orkar man inte tänka på.
Det är enklast så - att blunda.