Doktorn frågade mig om det jag gick igenom nu var tuffare än jag trodde det skulle bli. Jag nickade, och grät. Då undrade hon, som hon själv uttryckte det, att med tanke på min tjocka journal och att jag haft så mycket kontakt med sjukvården under hela min uppväxt, om detta var det värsta jag gått igenom? Om detta var mycket värre än alla de andra anledningar jag haft till att vara så mycket på sjukhuset?
Jag blev så förvånad, helt ställd tror jag. Sen tänkte, allvarligt talat, vad fan tror hon? "Nej nej, det är mycket värre att vara glutenintolerant, det här är ingenting mot att vara det, cancer är inte så jobbigt"
Men det kunde jag ju inte säga. Jag vet inte riktigt vad jag svarade, kändes inte som frågan behövde något svar, hon hade redan dumförklarat sig själv i mina ögon. Så hon fortsatte tycka och tänka om vad jag skulle göra, fortsatte lyssna på hjärta och lungor och fortsatte komma med förslag på psykologer hon tyckte jag borde träffa. Hon bröt på finska också.