Nu är det snart läggdags. Och snart är det uppgång igen. Kvart i sju ska vi åka, de ville att vi skulle vara där tidigt, så att de kan sätta dropp så fort som möjligt, ta prover och sedan, medan vi väntar på provsvaren så får jag droppet jag ska ha i två timmar innan jag får cytostatika. Då har jag tjänat in två timmar, om det nu blir behandling. Tyvärr har jag en känsla av att det inte kommer bli så. Jag känner på mig att jag inte kommer ha något flyt imorgon heller, säkert kommer det bli så att jag måste ta det på måndag istället. Och det är det sista jag vill, jag vill inte att nästa vecka ska gå åt på att må dåligt och bo på sjukhus, jag har inte tid med det. Nästa vecka händer allt så att säga, slutklämmen i de flesta ämnen, alla ämnen för min del. Det återstår bara att se, man kan ju alltid hoppas att det blir av imorgon.
Det är inte kul att gå och lägga sig längre, det har väl i och för sig aldrig varit kul att gå och lägga sig, men innan har det åtminstone varit skönt. Nu är det mer rädsla. Rädslan för att både behöva försöka somna och sedan väl sova. Yrseln som kommer då jag lägger mig ner är hemsk, står jag ändå emot och håller ögonen stängda känns det som om huvudet dras neråt, ner i kudden, samtidigt som jag sakta börjar tappa kontrollen, eller medvetandet om först händerna och armarna, sedan fötterna och benen, det kryper uppåt, in mot kroppens mitt. Tills jag ger upp, öppnar ögonen och höjer sängstödet så att jag sitter upp. Somnar jag vaknar jag någon timma senare av yrsel, eller av ett ryck från ytterligare en mardröm att det kryper spindlar på mig eller att jag varit med om en tsunami. Helst vill jag inte gå och lägga mig, glömmer jag sömntabletten är jag körd. Jag kan inte ta den hur sent som helst, det finns alltid en tidsgräns för annars är jag helt klubbad större delen av nästa dag. Nu är det i alla fall sjukhuset som gäller imorgon, vi kommer få besked om hur det gick i onsdags, med skiktröntgen och ultraljud, om tumörerna krympt eller ej. Och jag hoppas, det är det ända jag kan göra.