Idag fick jag frågan igen, - Johanna vad är det som är värst?
Då sa jag som det var, att jag hatar den frågan och att det inte finns ett konstant svar på den. Men idag är svaret ångest. Idag är en av de värsta dagarna på länge.

Regnet var som en kall, skön och svalkande smekning mot mina hettande kinder då jag klev ur bilen efter skolan idag. Jag fällde inte upp paraplyet, istället gick jag med ansiktet vänt mot skyn, grät och skrek så högt jag bara förmådde. Måste ut med skiten. Ut med allt det jag burit på sedan tio-tiden, klumpen släppte lite. Jag kom in, åt en lussebulle och grät floder igen. Det var riktigt skönt, att bara få koncentrera sig på att gråta, att få känna att min ända uppgift just nu är att ta i så mycket jag kan, tömma kroppen på varenda liten saltdroppe.
Det gjorde jag. Varenda droppe.
Det hjälpte för stunden men sedan började frysa och fick huvudvärk. Bråkade och överreagerade med alla, särskilt mamma, helt utan anledning inser jag nu i efterhand, men ibland blir det så, jag blir skit arg för småsaker som jag egentligen vet inte spelar någon som helst roll. I "min pärm" står det att man blir sådan, att man lätt överreagerar på grund av allt kortison. Jag skyller på de, pinsamt men sant.
Jag försökte vila och tog tempen, den visade som vanligt 35.7 eller 37.3, jag tror inte den funkar. Det spelade inte så stor roll, efter lite mat blev det faktiskt bättre men när mörkret blev så där otäckt tjockt igen och väggarna i mitt rum kröp alldeles för nära började ångesten växa inom mig igen.
Så nu sitter jag här med andan i halsen och allt jag tänker på är hur det skulle vara om jag sabbade en hel redovising för min grupp, om jag inte hade fått andnöd hade vi kunnat köra igenom det en gång till och kanske, kanske, (antagligen inte) hade de blivit bättre. Hur jag skrämmer upp folk och hur ett tack aldrig kan kännas tillräckligt! Alla mina kompisar, vissa mer än andra, ställer upp så fantastiskt, och just nu måste jag bara få skriva tack.