För



För en vecka sedan tog jag studenten och lämnade gymnasiet för gott.

När jag vaknar på morgonen vill jag inte gå upp. Jag har ont i magen och hjärtat. Helst av allt vill jag bara dra täcket över huvudet och somna om. Inte visa mig för någon. Inte klippa ett band till cancern. Till sist ger jag upp. Jag inser att det är dags nu. Det är dags att lämna skolan och cancern. Det är dags att gå vidare. Och det kommer jag aldrig att kunna göra om jag inte får springa ut idag.

Så jag går upp. Äter två knäckemackor som jag trettio minuter senare spyr upp inne på toaletten hos mormor. Nervositeten gör sitt. Jag smörjer noga in den fortfarande cellgiftstorra huden på benen. Jag sminkar mig snabbt. Tänker att idag ska fan inget smink få dölja mitt naturliga jag. Idag är det bara jag precis som jag är, som skall få synas. Idag skall jag inte vara rädd för att visa upp mig, precis som jag var rädd för det för två år sedan.

När Anders mamma Inger hämtar upp oss för att skjutsa oss till skolan är jag hispig. Jag mår illa och svettas. Tänker att jag inte kommer att klara detta. Hur i helvete skall jag klara mig? Hur i helvete skall jag klara mig utan min kurator, mina två underbart stöttande lärare, det lugn som skolans väggar alltid skänker mig? Hur i helvete skall jag klara mig på egen hand?

När vi äntligen kommer in i lokalen där studentlunchen skall hållas släppar allting. Jag skriker och klappar händerna. Jag viftar med mössan och blickar ut över ett hav med studenter. Jag känner att jag tillhör dem alla. Jag är precis som alla andra människor i det här rummet, för jag är också student. När rektorn ropar upp mitt namn i högtalarna blir det tyst i hela stora salen. Rektorn läser upp en mycket fin motivering till Majblomme Stipendiet och ger mig en kram med tårfyllda ögon. Jag ber att få tala i mikrofonen. Jag tacka Börje och Déesirée för att de är dem bästa lärarna jag någonsin mött. Jag tackar mina vänner som är med mig idag. När jag lämnar scenen känner jag mig stolt och vacker. Lycklig och förväntansfull. Alla skriker och klappar i händerna.

När vi sitter på trappan nere vid vattnet och delar på champagneflaskor och jordgubbar, känner jag att jag vill frysa tiden. Jag känner en sådan obeskrivlig kärlek till mina sex närmsta vänner. Dessa sex personer har alla en unik och speciell plats i min kropp, vilket gör att då jag äntligen lyckats samla alla dessa människor på ett och samma ställe, blir obeskrivligt glad.

När vi sedan står i korridoren och väntar på att alla andra 21 klasser ska få springa ut, så att det kan få bli vår tur, är jag helt lyrisk. Jag vill inget hellre än springa ut på den långa rampen och ut på scenen i folkhavet. Jag vet att mamma och familjen och släkten står längst fram. Till och med mormor står där och väntar. Jag vill springa ut, pussas och kramas och få skrika tills halsen går sönder. Just i detta ögonblick vill jag inget hellre än att få bli fri.

Min skola är en mycket stor sådan. Då det endast är jag tillsammans med mina sex vänner kvar i den stora byggnaden, blir det väldigt tomt. Jag är tvungen att sätta mig ner. Känner hur huvudet snurrar. Känner hur jag måste ha vatten. Känner hur allting kommer över mig på en och samma gång. Rullstol, kryckor, taxi, cellgifter, kramar, spya, smärta, sorg, kämparglöd och slutligen en vinst.

Mina vänner drar upp mig. Det är dags nu. Jag står längst fram vid de stora glasdörrarna. Stirrar ut på ett enormt folkhav och tänker att må jag inte bryta fötterna nu. Så här i efterhand tror jag inte att jag hade märkt det, men just då var jag helt säker på att jag skulle ramla av rampen.
Snart.
Snart.
Det svartnar framför ögonen. Jag böjer mig fram och placerar huvudet mellan knäna. Känner hur gråten kommer. Känner hur kroppen skakar. Då plötsligt kommer rektorn fram och tar tag i mina båda armar. "ÄR DU TAGGAD ELLER?!" Skriker han så högt att jag av ren förvåning slutar grina. Om du bara visste, tänker jag och knyter händerna.

När dörrarna öppnas vet jag inte om jag tänker någonting överhuvudtaget. Jag minns inte en enda tanke jag har under hela den perioden vi står ute på scenen och skriker. För vi skrek verkligen. Jag springer fut först. Ensam. När högtalarna dundrar "YOUR SIMPLY THE BEST" är jag helt vild. Jag springer med armarna högt över huvudet och vänder mig sedan om för att se mina älskade vänner göra samma sak. Sedan blir det till att hoppa och skrika. Jag drar upp lillebror på scenen och sedan blir det kramkalas. Vi vill inte gå ner. Jag har ingen aning om vad folk runt omkring mig gör. Jag vet inte vad folkhavet av människor tänker då de ser sju extremt färgglada personer skrika högre än deras egna barn någonsin gjort. Jag vet ingenting mer än att jag vid detta tillfälle känner mig totalt lycklig. Hela kroppen rakt igenom - jag är lycklig i detta ögonblick.

En person sa "Herregud, alla andra var så lugna där ute på scenen, men ni! Ni var ju helt galna".

När jag hoppar ner på marken inser jag snart att det är väldigt många som vill gratta mig. Jag inser också att väldigt många av dessa människor gråter. Pappa är fullkomligen rödsvullen. Några vänder bort huvudet för att torka tårarna. En vän brister ut i jättegråt. Rektorn kommer framspringande med gåshud och tårar i ögnen. Men jag bara skrattar. För jag vet att dem gråter av glädje och av stolthet. Jag vet att dem gråter för min skull. Jag, som annars har lätt att gråta då jag är mycket glad och lycklig, skrattar bara. Jag skrattar så att jag får kramp i magen. Jag slänger mig om mormors hals och jag dricker ljummen champagne för att fukta munnen. Så står vi där. Tar kort, skriker, skrattar, kramas, pussas och skriker lite till. Jag är i upplösningstillstånd.

På kvällen kommer familjens vänner. Vi äter och dricker. Solen tittar fram och jag är nöjd. För på min student var det sol! Senare fylls huset av saknade och älskade vänner. Vi dricker gott, äter gott, skrattar mycket, och dansar ännu mer. Jag dansar tills svetten rinner och sedan lite till. Jag somnar i en varm famn och vaknar med huvudvärk. Precis som det skall vara.


Har du någon gång hållit andan och tänkt att ingenting kommer någonsin bli bättre än just det här tillfället? Det har jag.