Det är ett år sedan nu. Nästan på pricken. Igår hade jag fått beskedet om det blev en dag mindre med strålning. Imorgon skulle jag få beskedet om att jag skulle strålas ytterligare en månad.

Jag minns värmen och vitsipporna. Jag minns vattenmelonen, blåsorna i munnen, solen, lättnaden, närheten, omtanken och kärleken.

Så minns jag även sorgen och ilskan. Frustrationen över att inget gick som jag tänkt mig. Jag minns den otroliga orkeslösheten då ett strålningstillfälle plötsligt blev 30 stycken.

Jag minns tårar som torkar av solens strålar. Jag minns kort, kort hår och svullna kinder.

Jag kommer så väl ihåg den där förväntningsfulla känslan. Den där känslan av att det faktiskt inte var långt kvar nu. Det var på riktigt nu. Äntligen skulle jag en gång för alla slippa behandlingar, biverkningar och allt vad det innebar.

Mycket lite har blivit som jag tänkte att det skulle bli. Jag blir inte av med sjukvården. Jag får inte tillbaka min gamla kropp. Jag kan inte träna så mycket som jag tänkte att jag skulle kunna göra.

Däremot, är jag starkare än jag trodde att jag skulle vara. Någon har hjälpt mig upp på benen igen. Någon har dragit och slitit och jag vet att jag kan stå själv nu. Det är en härlig känsla. För ett år sedan var jag så skör. Minsta lilla och jag föll. Idag är lyckligare än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag ler när jag skriver nu. Jag älskar att leva.