Imorgon är det kontroll och psykolog på schemat.
Ultraljud och röntgen.

Jag är inte särskilt nervös. Eller så har jag bara inte hunnit tänka på det. Det känns som om chansen att kontrollen skulle visa någon förändring är rätt liten.
Fast jag inte vågar säga så, så är det så jag tänker. Det får ju liksom bara inte hända.

Psykologen känns jätteskönt att få träffa. Med tanke på hur mycket som händer i mitt huvud, kommer jag säkert att kunna sitta där i flera timmar och babbla på. Men det är väl det som är tanken?

Hörs imorgon. Godnatt