Klockan var kvart över sex på morgonen och jag hade precis stigit upp ur sängen.
Dags att plocka fram kläder. Längst ner i en av lådorna får jag syn på min gråstickade långa tröja som jag använde så mycket förra hösten. Jag fiskar upp den. Vänder och vrider lite. Så fin den är! Varm och skön är den säkert, den bli bra att ha idag.
Men sedan.
Sedan får jag syn på ett långt, blont och lite lätt vågigt hårstrå som liksom lagt sig lite snett över tröjans vänstra axel.
Jag stirrar på hårstrået.
I ungefär en tredjedels sekund funderar jag på vems hårstrå det där kan vara. Har jag lånat ut tröjan till någon?
Men snart är den där tredjedels sekunden över och jag har kommit på vem hårstrået tillhör.
Jag har inte lånat ut tröjan.
Det är mitt hårstrå.

Jag viker ihop tröjan igen. Plockar ut alla kläder som ligger i en av lådorna. Lägger ner den grå tröjan med hårstrået kvar på längst ner i botten av lådan. Sedan täcker jag den med alla de övriga kläderna.
Nu ser jag inte tröjan längre. Det känns bra. Jag vill inte använda den något mer. Den är ful. Och sticks gör den säkert också.

Kvart över sex på morgonen och redan rejält påmind.
Jävla cancer.