Minnen

Då jag ser denna bild mår jag illa.

 

På riktigt. Jag mår faktiskt illa.
Idag har jag svårt att förstå att allt det där skulle i mig. Cellgifterna blev i slutändan min räddning, trots att jag aldrig mått sämre än jag gjorde efter det att jag fått dessa kurer.

Torsdagar blev den veckodag som jag helst ville hoppa över. Behandlingarna hamnade på torsdagar av en ren slump.
Jag ställde klockan på sju varenda torsdag.
Jag tog mig (oftast) upp ur sängen och ut i köket. Hungern gjorde att jag skakade. De gånger som det stod sövning på dagens schema, trodde jag inte att jag skulle överleva, eftersom detta alltid gjordes på tom mage.
Kortisonet gjorde mig hungrig som en varg. Att gå upp och äta fler gånger per natt var inget ovanligt men oftast inte heller särskilt jobbigt.  Förutom de dagar och nätter jag inte kunde stå själv på benen, då var det självklart ett problem. Men det löstes alltid ändå, på ett eller annat sätt.

Sedan ändrades behandlingen, vilket bland annat resulterade i att jag drog ner på kortisondosen och fick nya cellgifter.
Plötsligt gick det knappt att svälja någon mat alls.
Att må illa sätter stopp för mycket, men främst för att kunna äta. Jag sov sittandes och svimmade flera gånger. Det svartnade framför ögonen om jag sov liggandes och svimmningarna trodde man främst berodde på att jag helt enkelt inte fått i mig tillräckligt med energi och näring. 
Blåsorna och såren i munnen var även dem en starkt bidragande orsak till svårigheten att äta. De hälsade på med jämna mellanrum. Så fort det började ömma i munnen, visst jag att värdena rasade och att de skulle fortsätta göra det de nästkommande dagarna.

Så många tankar och minnen just ikväll..

Hej Johanna!

Jag fastnade i din blogg idag. Har läst, läst och läst... Finns inte ord nog för att beskriva hur stark jag tycker du är som har kunnat skriva, och då antagligen också utanför bloggen, utstråla sådan positiv energi under din svåra tid. Min mamma har cancer och du ska veta att det på något vis ger en hopp att läsa din blogg. Tack för det!

Josephine

Hej Elisabet! Ja visst är det så att man måste välja bort det hemska och läskiga ibland. Jag försöker! Men du vet.. Ibland sitter man och kollar igenom kort. Då ploppar massvis av minnen upp. Sorgliga på sitt sätt, men samtidigt är jag glad för att jag har dem kvar.
Jag tror att det "nya kaptilet" har börjat. Haha. Eller, jag vet inte riktigt, ibland känns det som det har det, ibland känns det verkligen inte som det har det. Fast jag är dålig på att skriva ner allt kul och roligt jag gör, här i bloggen. Jag skriver ju mer när jag är lite nere, vilket egentligen kanske ger en lite skev bild av hur jag mår. Oftast är jag ju faktiskt en väldigt glad och sprallig tjej som inte alls går runt och tänker dystra tankar. Det är bara det att de är främst de där dystra tankarna som hamnar här..
Jag hoppas iallafall att du mår bra och att hösten är lika fin i Malmö som den är här.
Kramar!

Josephine, vad glad jag blir att du skriver! Tackar för dem fina orden, men jag är verkligen ledsen för att din mamma blivit sjuk. Cancer är... en rätt onödig sjukdom känns det som. En fördjävlig sådan, dessutom.
Kämpa på!!!

Fy fan för cancer... Du har varit så stark och uthållig. När vi träffas ska du få en guldmedalj av mig, om jag kommer ihåg det. Puss

Du är modig Johanna!

Kramar till dig!

skönt att du är frisk nu:)

Fy fan alltså, dina minnen ger mig minnen. Minnen som jag helst hade varit utan, som väcker känslor... Fast de hemska känslorna släpper som i ett trollslag när jag inser att du faktiskt är frisk nu, på väg uppåt, att du klarade det! Älskar dig, du är så stark, fortsätt bygga på det nya. Jag skall bistå dig! Pussar och kramar!

låg du på östra? det ser ut precis som rummet jag låg på för en vecka sedan?
du har inte msn eller något du behöver absolut inte säga den men jag har frågor... för jag är mitt upp i den här skiten nu. Intressant läsning btw