Idag har jag och pappa varit på sjukhuset.
Min sjukgymnast och jag pratade en del. Eftersom jag varit förkyld, hostig och allmänt hängig i ungefär en månad nu, har jag inte alls kunnat fullfölja det träningsprogram hon gett mig.
Det är rätt tråkigt. För att inte säga skittråkigt.
Jag vill verkligen börja träna igen. Åtminstone kunna göra de där rehabiliteringsövningarna vi kommit fram till. De där sakerna som skall göra att jag förhoppningsvis skall kunna bygga upp min kropp igen. Men nu går inte det, för jag blir inte av med förkylningen, så nu får vi hitta på andra saker.

Styrketräning är helt enkelt för jobbigt just nu. Så nu skall jag "utnyttja årstiden".

Att "utnyttja årstiden" innebär för min del att gå långa promenader, simma, spela golf och kasta frisbee. Cykla och leka med kusinerna ingick också i de två orden.
Så jag antar att jag får börja där, ta en sak i taget. Lyssna på min kropp, och kanske inte riktigt gå så fort fram som hjärnan vill.

Det är inte lätt då hjärnan och kroppen vill två helt olika saker. Då dessa två vägrar samarbeta, hur mycket jag än kämpar.
Hjärnan säger, gå ut och spring! Res iväg! Gör allt du längtar så efter!
Kroppen protesterar på tydligaste sätt och drar sig till sängens mjuka värld med den underbara sömnen som lockbete.
Jag sover middag nästan varje dag, trots det somnar jag som en stock halv tio varje kväll.
Det är helt otroligt vad sömn som krävs för att bara ta sig igenom en vanlig dag här hemma.
Och nej, det är egentligen inte så konstigt, med tanke på hur stor omställning som nu sker.
Från långa morfindagar som mest flöt förbi i ett grått dunkel till klara, roliga och händelserika dagar med massa energikrävande påhitt.
Nej, det är inte konstigt. Bara frustrerande.

Imorgon är det utvärdering som står på schemat. Och ja - jag är nervös.
CTröntgen, Hjärt- och Lugnröntgen samt ultraljud på buk och hals.
Bara att bita ihop. Bara att hålla alla tummar som finns.