Gammal text. Mitten av januari 2007.

Vissa saker jag skrivit under tiden jag var sjuk har aldrig publicerats här på bloggen. Kanske - allt eftersom det känns okej - kommer jag att lägga ut dem. Men en sak i taget, vissa texter kan jag inte ens läsa själv utan att börja må fruktansvärt illa och gråta.

Januari, 2007

Jag hade ett viktigt möte inplanerat klockan tio idag. Det var en intervju till ett skolarbete som skulle göras och jag är faktiskt både stolt och glad över att jag på egen hand ordnat så att jag skulle få intervjua just denna person. Men det finns ett problem -
ett ganska stort problem.
Jag kan nämligen inte gå.
Så ont som jag haft idag och under natten har jag aldrig tidigare haft. Jag skämtar inte - denna smärta är värre än operationen av tumören och all tidigare ledvärk. Värre än överkroppsberörningssmärtan jag ständigt får. Till och med värre än då jag bröt både handled och fingrar för några år sedan.
Jag skriker rätt ut.
Det går inte att svälja då det gör så ont att jag kräks. Det går inte att hålla tårarna tillbaka då det känns som om jag skall sprängas. Jag kan inte hålla tyst längre. Det måste ut.
Så jag skriker. För fulla muggar. Så högt jag kan. Mamma kommer inspringande i rummet. Jag biter hårt i huvudkudden, tar ett krampaktigt tag i mitt täcke som är fuktigt av svett.
- Det går inte, säger jag. Jag kan inte ta mig till intervjun, det gör så förbannat ont.

Med hjälp av mamma tar jag mig ut i köket. Hon mer eller mindre bär mig de få meter som krävs för att förflytta sig ifrån min säng ut till närmsta köksstol.
Jag kan inte sträcka på benen. Måste hålla dem böjda. Det gör ont som aldrig förr. Jag börjar känna paniken komma krypande. Det går inte över!!!!
Vi pallrar upp med kuddar under fötterna, mamma försöker försiktigt sträcka ut mina ben. Det går inte. Istället går hon och hämtar min almanacka, vi slår upp numret som krävs för att jag skall kunna ringa och ställa in intervjun. Vi pratar lite. Jag säger att mamma får ringa och säga att jag fått magsjuka, att jag är ledsen, men får återkomma nästa vecka.
Mamma tvekar. Vill helst inte ljuga. Hon funderar på om vi skall säga som det är, att jag har cancer. - Nej nej!!
Jag blir stressad, nej - hon får inte berätta!
Mamma kokar gröt. Färdig "korvgröt" från Axa och jag lägger på lite hallonsylt. Smärtan gör sig ständigt påmind och jag sitter som en stel pinne på stolen. Jag försöker koncentrera mig på gröten. Måste äta, måste äta! Första skeden går bra. Andra skeden växer i munnen. Tredje går inte att svälja. Det gör för ont, jag kan inte tänka på någonting annat än de förbaskade fot- och knälederna.

Mamma drar upp mig från stolen. Jag biter ihop. Det ska gå. Det bara ska.
Första stegen går så ont att tårarna svämmar över igen. Gröten vänder sig i magen. Jag tar tag i bordskanten, fäster blicken på det frosttäckta trädet utanför fönstret. Det ska gå.
Jag tänker, att ben skall man kunna gå på. Deras uppgift är att bära kroppen. De där jävla stumparna jag inte längre har någon känsel i skall jag kunna gå på! Jag måste klara det, intervjun får inte avbokas.
Jag går ett varv runt bordet. Ler mot mamma. Hon möter min blick med tveksamhet. Jag går två varv till. Sista gången släpper jag bordskanten och försöker sträcka något på den annars mycket böjda ryggen. - Vi tar rullstolen, säger mamma och hjälper mig in till toaletten.
Jag svarar inte, men någon förbaskad rullstol tänker jag inte sätta mig i. Inte idag!

Jag sminkade mig väl imorse. Försökte verkligen få bort de mörka ringarna under ögonen. Försökte verkligen förlänga de där få ögonfransarna jag hittade och täcka den grå-vit-aktiga huden med en mer mänsklig ansiktsfärg. Jag satte på mig min peruk, virade ett band om den för att förvilla lite, tog mina kryckor och hoppade ner mot bilen.
Mamma hade tagit med en flaska saft i bilen för att höja mitt blodsocker. Jag gillar inte saft, men svalde lite ändå - jag hade ju bara fått i mig två grötskedar.
Väl framme parkerade vi i parkeringshuset, så nära utgången vi kunde och tog hissen ner. Väl framme vid affärens glasdörrar tog mamma över kryckorna, jag åkte ner för rulltrapporna och gjorde min intervju.
Det gick så himla bra. Jag är så himla stolt över mig själv.
Jag fick så mycket bra respons, positivt bemötande och varma leenden att jag inte ångrar en enda sekund av den envishet som drev mig upp ur sängen imorse.
Då jag mötte upp mamma i skoaffären bredvid började hon gråta då hon fick syn på sin leende dotter som med mödosamma steg gick emot henne för att krama om.

Vi åkte hem. Jag drog av mig peruken, tvättade bort allt smink, mötte min egen blick i spegeln - och log.
Fy fan vad du är bra, sa jag till den där konstiga, äckliga människoliknande varelsen som tittade tillbaka på mig.
Sedan tog jag en morfintablett och sov djupt i flera timmar.

Idag är min största seger hittills.
Idag har jag övervunnit smärtan och idag har jag insett att jag klarar mer än jag tror.
Jag skall ta hem hela fajten. Jag skall krossa den förbannade cancern i bitar!
Jag skall vinna.

Kommentarer
Postat av: Malin

Johanna johanna johanna får tårar i ögonen när jag läser detta här. Men du klarade det ! Du e så jävla grym ! Ta hand om dig gumman !

2007-07-27 @ 00:07:34
Postat av: Mats Bengtsson

Och visst fan krossade du skiten. HÅRT SOM FAN. Du är helt klart bäst Johanna. Puss & Kram/ Han som aldrig är nykter.

Postat av: mimmithoren@hotmail.com

Hej Johanna! Du skriver så fantastiskt bra. Jag hoppas du skriver en bok...
Jag träffade dig i köket på avd 322. Oscar cyklade runt med trehjuling och dropp.
Önskar dig all lycka! Mimmi

2007-07-27 @ 13:38:10
Postat av: Pernilla

Fyfan vad du är stark! Sitter här med tårar i ögonen, och skäms för att jag inte skrivit till dig på länge.. Jag läser din blogg så fort du skriver något, men jag kommer aldrig till skott å kommenterar. Förlåt! Men jag är så glad att du mår bättre, du är en så stark person. Du har vunnit över något som få klarar av! Jag hoppas att du njuter av sommaren, oavsett väder. Det ska jag, för idag fick jag sommarlov! :) Till veckan ska jag på semester och på onsdag fyller jag 18, jippie! :D Som man har längtat till den åldern ;) Ha det bra Johanna, det är du absolut värd! Kram Pernilla

2007-07-27 @ 15:20:10
URL: http://dearpernilla.blogg.se
Postat av: Sarah

Ditt sätt att skriva beundrar jag dag ut och dag in, du förmedlar verkligen en text på ett underbart sätt och jag kan bara in sluta läsa, ibland känns det som att jag läser en roman när jag går in på din blogg, varje nytt inlägg är som ännu en välskriven sida i boken! Det bästa av allt är, att boken trots sin hemskhet har ett slut som lyfter allt! Fortsätt skriva som du gör och ta vara på den talangen, författare skulle jag se dig som redan nu!

2007-07-27 @ 15:49:55
URL: http://pure.blogg.se
Postat av: Anna

Å vilken seger sen. Du är grym vännen!.

2007-07-27 @ 21:33:32
URL: http://dobidoo.blogspot.om
Postat av: Moa B.

Johanna.
När jag läser din text får jag tårar i ögonen, jag vet inte om de är av glädje eller sorg kanske båda. En sak ska du i alla fall ha klart för dig, du är den starkaste och den mest målmedvetna människan jag känner. Du är fantastisk, och som du skriver, jag säger som så många andra; skriv en bok. Men jag förstår om du inte kan skriva om allt på en gång eftersom att den senaste tiden har lämmnat djupa sår, sår som man inte kan behandla hur som helst. Så ta de långsamt, livet har sin tid tiden har sin gång.
Du är bäst Johanna!
Kramaar!

2007-07-27 @ 22:26:56
Postat av: Elisabet Roslund

Hej Johanna!
Jag är ju som alla andra en stor beundrare av din styrka och på vilket sätt du får ner alla känslor i ord. Fantastisk är du!
Kram/Elisabet

2007-07-29 @ 00:01:38
Postat av: Thildoos

jag vet inte vad jag ska skriva.. mer än att jag också fick tårar i ögonen =) (snarare grät lite ;) hihi)
du är bäst!

2007-07-29 @ 13:02:55
URL: http://matildaolsson.webblogg.se
Postat av: Eva

Jah Fy fan va bra du är! började gråta när jag läste, men inte av något annat än glädje. Är så lycklig att du finns johanna, vet inte vad jag skulle ta mig till annars! Älskar(och saknar) dig.

2007-08-04 @ 19:08:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback