Det är inte ofta någonting blir som tänkt sig. Jag trodde sömntabletten i söndags skulle föra mig genom en lugn natt. Jag hoppades att jag skulle få slippa vakna halvt ihjälskrämd av mina egna drömmar och istället pigg och utvilad för måndagens lektioner.
Det blev inte riktigt så.
Istället blev det magsjuka, huvudvärk, ben som inte ville bära, ambulans och sjukhus. Har aldrig åkt ambulans innan, men det var lättast att ringa dem. Förra gången vi skulle ta oss till sjukhus själva slutade ju i kaos. Nej, de var två snäll människor som bar ut mig och tog med mig till akuten, kommer inte ihåg så mycket av hur det såg ut där inne i den gula bilen bara. Gul filt, alldeles för varmt, svårt att andas, torr i munnen, massa frågor -nej helst inte igen. Akuten var ju bara frustrerande, allting kretsade runt vilka mediciner jag åt, hur jag skulle få mig dem nu, om behandlingen skulle skjutas upp, vilken avdelning de skulle ta mig till och hur jag mått innan. Tillslut sa jag till, vafan jag hade inte åkt in till akuten för att få ligga på en hård brits i drygt två timmar för att må lika jävla dåligt jag gjorde hemma! Då blev det allt lite fart på kärringarna, dropp och eget rum fixades och äntligen kunde jag få sova ut. Hämtade mig fort tycker jag, igår kunde jag äta lite äpple och imorse ville jag hem.
Och hem fick vi åka, sov tills nu.
Fortfarande lika trött, men vad gör det, imorgon är jag ledig och det blir ingen mer skola på hela veckan. Tyvärr. Det låter väl knäppt men jag blir superstressad över att missa en hel veckas lektioner. Jag missar redan mycket som det är. Men på torsdag är det cellbehandling och efter det brukar jag inte vara i toppform på fredagar. Inte mycket att göra åt saken, får väl räkna lite matte imon. Försöka lätta samvetet.
Nu skall jag ta en promenad, rensa tankarna lite. Hoppas det är kallt ute.