Huvudvärken dämpas med Panodil och nu är det bara det onda i lederna och överkroppen kvar. Men allt är betydligt bättre idag jämförelsevis med hur de varit de senaste dagarna.
Jag mår fruktansvärt illa på grund av den smärta som uppstår varje gång jag belastar knäna, men jag kan åtminstone förflytta mig den sträcka som krävs för att ta mig till köket och toaletten. Framsteg!
Jag petar i mig lite mat vilket alltid ger extra energi och nu tänkte jag faktiskt försöka mig på att hålla mig vaken ett tag. Det blir lättare att sova ikväll då. De senaste dygnen har bara flutit iväg, jag har befunnit mig i något slags "jagvetinteriktigtomjagsoverellerej"-tillstånd och endast varit vaken de stunder jag pratat lite i telefon, ätit eller tagit tabletter.
Slut med det, nu vänder det, imorgon är jag säkert tillbaka på banan igen!

Idag skulle strålningen planeras. Jag gillar verkligen inte det sjukhuset. Det är långa, kvava, fula korridorer och jag tycker faktiskt inte att personalen är några direkta stjärnskott. Åtminstone inte om man jämför mot Drottning Silvias, där vi brukar vara.

Här är människorna mycket mer rakt på sak, inte alls lika vänliga och jag fattar inte alltid vad de säger, för de pratar så fruktansvärt fort och mycket.

Det gjordes i alla fall en vakumkudde, som jag tydligen skall ligga i varje gång jag strålas. Den såg ut som en stor kudde, som formades efter kroppen och som sedan blev hård som sten.

Jag tyckte inte om det. Helst av allt ville jag bara ta mina grejer och springa därifrån, så fort det bara gick.

Men det gjorde jag inte. Jag låg kvar, fäste blicken i taket och försökte tänka på hur underbart det skulle kännas då jag skulle ligga här och veta att detta var sista gången jag behövde göra det.

Problemet var bara det att jag fortfarande har väldigt svårt att andas då jag måste ligga ner och nu skulle jag plötsligt ligga helt stilla i flera minuter medan de diskuterades, målades och formades.

Det luktade illa i det där ljusa rummet med alldeles för stora fönster. Jag mådde jätteilla, skakade i kroppen och fick ansträngningsutslag på bröstet då jag efteråt satte mig upp.

Usch, tänkte jag, usch.

Sedan gick vi därifrån. Det var en riktig lättnad för ute sken solen och jag kände mig väldigt pigg efter en liten runda på stan. Tyvärr berättade de för mig att de kommer stråla mjälten också, vilket kommer påverka större delen av magen - bland annat tarmar, vilket i sin tur kan komma att leda till att biverkningarna kommer bli lite värre än jag först trott.

Innan vi åkte in idag kändes strålningen trots allt som något som verkade vara okej, något jag skulle klara av och något som jag förhoppningsvis inte skulle behöva må så jättedåligt av.
Så känns det inte riktigt längre. 
Nu verkar det som om strålningen kommer att göra mig mycket mer illamående och tröttare än jag trodde den skulle göra, plus att hela proceduren fyller mig av obehag.

Idag vaknade jag klockan fyra. Tre timmar senare gav jag upp försöken på att somna om. Jag gick till köksbordet, drack te och läste tidningen noggrannare än någonsin förr. Jag lyckades hålla mig där, med mitt te och Göteborgs Posten, i en dryg timma, sedan satt jag och stirrade ut genom fönstret i en halvtimma. Jag kunde inte komma på vad jag skulle göra, det stod helt still och det enda jag egentligen ville göra var att åka till skolan. Förbannade jävla cancer, tänkte jag.

Men nej - med sådana tankarna kommer man inte mycket längre än till köksstolen, så jag bestämde mig för att baka bullar istället. Det har jag inte gjort sedan jag blev sjuk. Sedan räknade jag lite matte och ringde ett viktigt samtal jag länge skutit upp.
Och när jag några timmar senare gjort de där tre sakerna kände jag mig plötsligt som världens lyckligaste flicka. Jag vred upp radion, sjöng med, dansade lite stapplande runt på köksmattan och tryckte i mig tre bullar av ren glädje.

Det är då jag inser vilken otroligt lyckligt lottad människa jag är.
Oavsett cancer eller ej, jag lever åtminstone.
Och jag älskar det.

Jag blir så rörd.

Egentligen gillar jag inte det ordet. Rörd. Det smakar obekant i min mun.

Men just nu

just, precis, exakt nu, så är det de enda sätt att beskriva den känsla jag bär på.

Jag trodde aldrig att en människa jag inte känner skulle kunna komma att betyda så mycket för mig.
Jag trodde aldrig att en kram eller några väl valda ord skulle kunna komma att värma på de vis de idag kan göra.

Det trodde jag verkligen inte.

..åtminstone tills vidare. Tills påsk. Jag orkar inte mer. Då det varken finns kraft till att ta sig upp ur sängen eller till att äta själv utan att bli hotad med sond, är det inte heller rimligt att räkna matte eller skriva fördjupningsarbeten i olika ämnen.
Nej, nu blir det vila och försök till att finna kraft till att klara av de närmaste veckorna. Det har aldrig känts så tungt som det gör just nu. Jag saknar de allra flesta av mina kompisar, jag kommer inte utanför dörren och dagarna flyter endast förbi med hjälp av smärtstillande tabletter. Jag vaknar runt fyra på nätterna, mår illa men skakar av hunger. Mamma kommer med rostemacka, vilket är det enda jag kan tänka mig att äta, Panodil och tabletter mot illamåendet. Hon är min räddare i alla situationer.
Sedan kan jag inte somna om, jag ligger och vrider mig till runt klockan sju, då brukar lillebror vakna vilket betyder att jag inte behöver vara ensam, så då går jag också upp.

Imorgon kommer säkerligen bli lite lättare! Då skall jag bara försöka äta och vila, bli av med den otroliga press som känns som om den tynger ner hela mig till botten av.. ja, jag finner inte riktigt orden.. till botten av elände och vardag kanske.
Stor kram till alla er rara själar som trots allt gör att jag står ut med en dag till!!

Dagarna är så tunga. Det finns igen kraft över till någonting, jag ligger mest i sängen och vilar.

Försöker föra bort tankarna från smärtan. Från sorgen. Det finns inga reserver kvar och jag är helt slutkörd. Sluter jag ögonen snurrar allt i ett herrans tempo, så jag blundar helst inte. Äter jag inte får jag ont i magen, äter jag så mår jag illa och måste spy. Vardagen blir mest till en enda ond cirkel och just nu känns allt ganska tröstlöst.

Jag skall försöka sova lite nu. Har lånat en cd, "mental träning som hjälp & stöd vid cancer". Den är faktiskt bra. Det blir lite lättare att handskas med den panik jag får då jag lägger mig ner. Jag får fortfarande andningsproblem om jag sänker ner ryggstödet i sängen, men med hjälp av den något skumme gubbe som pratar på cd:n blir det lite lättare.
Godnatt underbara människor!

Hur orättvist det än må vara

så faller även den bäste ibland

Då cancern tar ett barns liv blir det inga ord sagda, en liten vän förlorade kampen och det blir inte mycket annat än fallande tårar som fuktar kinden. Och det går upp för mig att hur stark du än må vara, hur mycket vilja du än bär på och hur fantastiskt starkt och länge du än må kämpat, så är det inte alltid det räcker.