Tredje oktober. Ett år efter beskedet
Det är den dag som satt sig likt klister på min näthinna. Nästan varje gång jag sluter ögonen om kvällen, spelas denna dag upp. Om och om igen.
Jag har insett att i princip allt jag gör, påverkas av vad som hände mig den dagen för ett år sedan. Jag går upp på morgonen, möter min blick i spegeln och är genast påmind om mitt öde.
Det har hittills aldrig gått en enda dag utan att jag tänkt på cancern och vad den har bidragit till. De allra flesta gånger är det negativa tankar, men då och då är det även positiva. För mig som överlevt kan jag en dag som denna, ett år efter beskedet, se de positiva som cancern medfört.
Många säger att min sjukdom var onödig, men jag har svårt att se på det på det viset. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag bär på kunskaper som mycket få människor i min ålder gör.
Cancern har, tro det eller ej, stärkt mig som människa.
Idag är det ett år sedan och jag har gått runt med en klump i magen. Ångesten var värst i morse. Nu har istället ett lugn infunnit sig. Jag vill inte vara rädd, jag behöver inte vara det heller. Jag behöver inte må som jag gjorde för ett år sedan.
Jag ser inte på min sjukdomstid som en sorgens tid. Jag kan idag se tillbaka på månaderna som gått och tänka att jag inte velat vara utan dem. Då, under tiden, var det förjävligt. Jag har aldrig mått sämre i hela mitt liv, varken psykiskt eller fysiskt. Men jag har kommit ur det här starkare en någonsin. För trots att det ibland brister, så vet jag om att jag innerst inne har en vilja och en kämparglöd få saker kan ta död på.
Jag har haft ett helt otroligt stöd ifrån alla håll och kanter. Alltid har det funnits någon där som med utsträckta armar tagit emot mig då jag stundtals varit på väg att falla. Någon som puttat in mig på banan igen.
Jag har kämpat för min egen skull, men främst för alla de människor jag älskar och bryr mig om.
I slutändan är de trots allt mormor, en vän eller en släkting som jag låtit tankarna gå till då jag haft det riktigt, riktigt tufft. Idag kan jag komma ihåg tre gånger då tankarna farit iväg åt "fel håll". Det var de tre gånger jag upplevde höjden av smärta, de gånger jag aldrig trodde skulle gå över. De var i dem stunderna jag trodde att jag skulle dö.
Men vid dessa tillfällen, och även andra, har tankarna som sagt gått till de människor som fått mig att vilja leva.
Ni vet vilka ni är, och det är på grund av er som jag aldrig velat leva så mycket som jag ville då jag hade cancer.
Det är mycket tankar hos dej, men också mycket tankar hos oss som följt dej på bloggen. Jag och många med mig har fått lära känna dej genom ditt
ärliga sätt att skriva på. Vi har varit glada...vi har varit ledssna och jag kan lova dej att vi har önskat att det skulle bli percis som du känner att det är idag. Du har blivit frisk och kommit in i livet som en starkare människa. Jag är full av beundran över ditt sätt att se på din egen erfarenhet och jag hoppas att all den livsglädje du har skall ge dej det underbara härliga liv som du är värd.
Många kramar till dej Johanna från mig
Väldigt stark och gripande text skriven av dig. Jag berörs och jag kan inte göra mer än beundra dig och ditt mod och din kämparglöd. Jag önskar dig ett långt och vackert liv som ger dig lycka och en inre frid (som du iofs redan verkar känna). Stor kram
Du är stark!
Och din glädje och energi får oss att bara vilja leva ännu mer!
Stor godnattkram
Fan vad jag älskar dig min vän! Du är så otroligt stark! Jag vet att efter det här så klarar du precis allt! Kärklek!
Allt har ändrats så mycket, men det är mycket till det bättre! Du är så underbar, helt otrolig! Jag älskar dig kolosalt mkt
Allt ont kommer med något gott. Det är nästan alltid sant, än så länge har jag inte kommit på någon gång det inte är det. Tack vare den jävla cancern "träffades" vi. Det är jag oerhört glad över. Det känns nästan ända hit hur stark du har blivit, psykiskt stark. Kan inte tänka mig att du är annat.
Du Johanna, över till annat som inte är lika jobbigt som cancer. Jag vet att vi skickade SMS till varandra igår. Lika kul som vanligt. Men tro det eller ej, min mobil är lika borta som en droppe alkohol i havet. Den är STULEN. Inte nog med att mobilen försvann, alla mina kontakter hängde med tjuven. Vem ska jag nu skriva till när jag känner att jag måste få snacka lite skit? Du kan väl, om du har tid, ork och lust bara logga in på MSN en sekund och skicka ditt nummer till mig igen.
Nu ska jag sörja min försvunna mobil. Men du ska veta att du utan att tänka på det hjälper folk till det bättre. Jag blir glad när det går bra för dig. Och det gör det väl nu? Vi har mycket framför oss. Hoppas du, dina föräldrar och bröder mår bra. Pussar & Krama/ Mats
Hittade precis din blogg o har läst lite olika inlägg. En dag ska jag läsa hela din blogg! Hoppas du skriver självbiografin som ett projektarbete. Jätte bra idé tycker jag. Min mamma fick cancer i somras, bröstcancer. När jag läser din blogg kan jag lite förstå hur hon känner men ändå inte. Är jätte glad för din skull att du har klarat dig igenom detta, du verkar vara en glad o go tjej! Hoppas att det går lika bra för min mamma. Lycka till i framtiden :) kram Therese
Gud va stark du är, och har varit framförallt. Jag kan försöka, men det är omöjligt att förstå vad du har gått igenom. Jag är i alla fall bara så glad över att du tagit dig igenom detta och har blivit frisk.
en blogg du redan sett kanske? en annan tjej som verkligen berör som du: http://colourfulmiracles.blogg.se/
skillnaden är att hon inte överlever, och somnar in imorgon endast 20 år gammal :(
glöm det jag skrev förut, hennes blogg är troligtvis fejk. nevermind!
Hej hallå Johanna! Jag satt precis och tänkte och kom på att min bror snart åker till Brasilien i sex månader. Han och en kompis åker. Det innebär att det finns två lediga rum i "hans" hus. Men så har jag fått veta att det är två personer till som planerar att lämna huset. Så där står det med fyra lediga rum. Jag antar att jag och min storebror tar var sitt men det är fortfarande två kvar. Så, om du någon gång i framtiden skulle få för dig att åka ner till Halmstad för att träffa någon så står det två rum lediga. Jag kan inte tänka mig att du behöver två rum men om du vill ta med en kompis så finns det alltid plats. Ville bara säga det så att du vet. Tveka inte på att fråga om du för för dig att åka ner. Du får rum, mat och allt du kan tänka dig till en kostnad av inget alls.
Vi har ju planerat att träffas länge men det blir ju inte av. Jag liter på ordspråket: "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". Det måste betyda att du är jävligt god. Bland det godaste som finns. Eller är du den där 40-åriga tanten som vi snackade om? Vi måste ta reda på det. Hälsa alla snälla där hemma och ha en riktigt trevlig helg. Det ska jag, utan alkohol, utan ånger. Puss & Kram/ Mats