Tungt
Istället blev det ingenting.
Skolan flydde vi ifrån.
Den blev en långlunch med vännerna och en massa prat istället.
Så otroligt skönt.
Men nu är jag hemma. Ensam. Och allt känns bara jobbigt. Tungt. Hur går man liksom vidare?
Jag är arg och ledsen. Tårarna rinner och kinderna hettar.
Jävla, jävla skitcancer.
Jag ska ut nu. Bort härifrån! Ut i skogen ska jag. Tänker springa långt idag. Rktigt långt.
Och varenda gång det kniper i magen, gör ont i musklerna eller tjuter i lugnorna skall jag springa ännu fortare.
Bara för att.
Bara för att jag ska känna att jag lever och bara för att den smärtan aldrig någonsin går att jämföra med cancern.
Hej igen!
Nu har jag läst ALLT som du har skrivit här. Tack för att du delar med dig. Den där bergochdalbanan är aldrig rolig, rent ut sagt pissjobbigt när man har såna dagar. Då är det skönt, som du har skrivit, att kunna tänka tillbaka på dom bra dagarna man har haft. Oftast är dom fler!
Kram till dig!
Christina
Har glömt varje gång jag har skrivit att jag tycker att du ser skitsnygg ut. DU passar verkligen i det håret du har nu, du var ju självklart lika fin innan. Vacker rent ut sagt, hoppas att du inte tar illa upp.
Kram igen
Du är svintuff Johanna. Riktigt hård. Men, tror du att du klarar att springa i mitt tempo. Jag menar, från dig till Göteborgs centrum, på 25 minuter är ingen dålig tid.
Jag letar efter både tid och pengar för att kunna träffa dig, det går inte så fruktansvärt bra just nu men det löser sig. KÄMPA PÅ JOHANNA! Puss/ Profeten
Det är inte konstigt att det gör skitjävla hysteriskt ont. Din kropp kanske har läkt, men jag tror att det tar tio gånger så lång tid för själen att läka när man gått igenom något så tungt och svårt. Låt var känsla, var tanke och var sak ha sin tid. Jag finns här för dig, alltid!
Kärlek x 1 000 000!