Trött
Då klockan ringde imorse och jag satte mig upp i sängen trodde jag någon skämtade med mig.
Att jag blivit överkörd av något i stil med en traktor, var jag helt övertygad om.
Såhär trött har jag aldrig varit, tänkte jag. Men jodå, det har jag. Jag har varit betydligt tröttare, men det var ett tag sedan.
För tillfället är livet rätt tungt. Det är kul i skolan. Men problemet börjar när jag kommer hem därifrån. Eller egentligen redan då jag sätter mig på bussen hem.
Jag somnar direkt. Och gör jag inte det, beror det endast på att jag fått någon att prata med.
Men när jag kommer hem från skolan är jag helt otroligt trött. Jag äter och går en promenad. Inbillar mig att jag är pigg, att jag skall klara mig igenom läxhögen idag med. Måste, måste.
Oftast klarar jag det inte. Efter att ha nickat till ett flertal gånger ger jag upp. Detta leder till att jag tappar i planeringen.
Att jag alltid ligger i lite bakom alla andra gör mig stressad. Att alltid behöva läsa saker två gånger, för att förstå vad texten säger, gör mig också stressad.
All denna stress lägger sig som en klump i magen och övergår snart i att jag får ångest.
Jag får ångest när jag inser att jag inte räknat tillräckligt många mattetal.
Jag får ångest då jag inte har rört på mig under dagen.
Och slutligen, efter en tuff dag, får jag syn på mig själv i spegeln. Och då, om någon gång, får jag ångest.
Jag känner mig då och då som en tickande bomb. Ibland exploderar jag och det är något som tyvärr ofta går ut över min familj.
Igår var en sådan dag.
Jag blev fullkomligen rasande på pappa för att det inte fanns några bananer hemma.
Snäll som han är åkte han iväg och köpte några. Jag grät och bad om ursäkt. Och fick ångest för att jag betett mig som jag gjort.
En ond cirkel med andra ord.
När jag själv läser igenom vad jag skrivit nu, och då jag tänker på hur jag egentligen mår, undrar jag vad jag egentligen håller på med. Jag mår inte bra. Jag är en jävel på att låtsas må bra. Men egentligen, nej. Att leva på den där tunna bristningsgränsen hela tiden tar på krafterna.
Jag är inte redo för det tempo jag tvingas hålla för att klara av min vardag just nu. För fyra månader sedan avslutade jag min behandling, som blev tuffare än både jag och doktorerna anat. Så egentligen är det inte så konstigt att jag känner om jag gör, men det gör mig frustrerad.
Jag har svårt att sätta gränser. Det vet jag om. Att säga nej till något är skitsvårt. Jag vill göra allt och inte missa något.
Men bättre har det blivit. Jag har börjat säga nej. Jag har börjat planera mina helger för att kunna vila, inte som tidigare - då jag ville hinna med så mycket som möjligt.
Nu skall jag sova. Och imorgon tänker jag gå upp riktigt sent. Sådär sent som jag aldrig annars går upp. Inte en endast väckarklocka skall få störa mig.
Nu är det riktigt sent, hoppas du är vaken och PIGG Johanna. Det låter som att cancern har gett dig världens genom tiderna största baksmälla. jag vet inte om det ska vara så men med tanke på vad du har gått igenom är det inte konstigt att du är trött.
Det där med att du måste läsa texter/intruktioner två gånger är inget att oroa sig över. Jag kan, okryddat, behöva läsa en text fem gånger och då har jag inte varit sjuk. Och du ska bara veta hur många gånger man måste läsa Esaias Tegnérs "Mjältsjukan" innan man fattar att den handlar om 40-årskrisen.
Om du fortsätter att vara trött en längre tid tycker jag att du ska åka bort till ett varmt land, sola, bada och bara ta det riktigt lugnt ett tag. Nu snackar jag inte Bulgarien och Sunny Beach utan sydamerika eller något.
Jag vill så gärna att du ska må bra. Det kan låta konstigt att en person som du aldrig träffat säger något sånt. Men du ska bara veta hur många gånger man tänker på dig och samtidigt håller tummarna. Går det bra för dig mår jag bra hur pissigt mitt liv än är. Din framgång smittar av sig när den väl visar sig.
Hälsa alla där hemma och ha det så bra nu. Ikväll ska jag festa med min bror och hans kompisar precis som den gången jag skrev en blogg åt dig. Du vet, äventyret som du ville läsa om. Puss & kram/ Främling?
Hej Johanna!!
Vilken fin blogg du har. Jag har oxå haft Hodgkins. Insjuknade i nov-02 (var 21 år då)så jag har snart varit "frisk" i 5 år.. Jag fick 8st ABVD-kurer å 17gr strålning.
Blir inte friskförklarad förränn 2013 men ser mig själv som frisk nu å har gjort det länge! Numer går jag bara på koll 2 ggr om året å fast jag vet att det inte är ngt fel på mig så e de alltid lika jobbigt när kallelsen dimper ner i brevlådan...
Hör gärna av dig om du vill prata med ngn som varit med om samma sak som du..
/Tess
Jag vet precis vad du pratar om. Har precis samma problem själv. Om du tycker att det är för jobbigt så gör som jag gör, pluggar 50% och är sjukskriven 50%. Till mig när ja blev sjuk sa min skolssyster och syo att skolan måste göra som ja vill. Om det är att ha privatlektioner, hemskola, läxhjälp m.m. så måste dom ge mej det. Prata med nån på din skola som kan sånt och se vad dom säger. Om det är så i Jönköping så borde det vara det där borta oxå...
Hoppas det går bättre för dej...
Bara att ringa om du vill prata eller behöver nåt.
Ta hand om dej!
Pussar och kramar från Jkpg!!!!
Tankar och Kramar!
Hejsan!
Du har sakert fatt detta "tips" forut. Men kanske kan det vara sa att du har en underproduktion av skoldkorteln. Det kan dom se med ett enkelt blodprov. Tankte eftersom dom har stralat och du har fatt sa mycket cystostatika sa kanske. Men jag vet ju inte. For den dar trottheten hade jag langt innan jag fick cancern. Man sover och sover och blir aldrig pigg. Har man overproduktion far man struma.
Men som sagt, det vet nog du och lakarna bast!
Kram Christina
PS, visst ar hon rolig Delfie!!! DS