Jag kommer väldigt bra överens med min psykolog. Och det är ju tur det, annars hade det antagligen funnits en hel del problem.
Men jag gillar verkligen henne. Hon är inte så där "psykologig" som vissa är. Hon kan skratta och svära, prata om sig själv och "sno" mina tips från sjukgymnasten, hon kan tycka att jag är "fantastisk" och hon kan tycka att jag helt knäpp.
Jag gillar henne.

Vi syns inte så ofta numera, förut var det en gång i veckan - numera är det ungefär en gång i månaden. Hon får verkligen mig att tänka på nya sätt, komma ifrån mina gamla och ibland dumma tankebanor. Det senaste har vi pratat om min inställning till träning, kompisar och mig själv.

Jag vill heeeeemskt gärna komma i form snabbt. Helstväldigtsnabbt. Detta resulterade i att jag körde slut på min kropp lite väl fort då jag bestämde mig för att börja träna. Nu har jag insett att detta inte är något som kommer att gå fort. Det kommer att ta tid. Det kommer kanske ta år.
ÅÅÅRR?!?! Tänkte jag först. - Ja, år. Sa psykologen.
Idag har jag nästan vant mig vid tanken. Inte helt och fullt, det kommer jag kanske aldrig att göra. Men jag antar att jag inte kan tro att jag kommer att kunna klara alla de där mål jag satt upp. Åtminstone inte detta året. Nästa, kanske. Eller året därpå.

Angående kompisar och vardagsplanering tycker jag att det varit tufft att säga nej till saker och ting. Jag har svårt att planera, vill helst hinna med allt på så kort tid som möjligt.
Nu planerar jag min vila. Det är ett stort steg. Att skriva i almanackan "Vila, 16,00 - 17,00" känns konstigt, men bra.
Väldigt bra.