Sjukhus och sol
Det var så längesen. Eller, det känns åtminstone som om det var det. Det känns som om det var jättelängesen jag gick på behandling.
Men det är det inte, för en månad sedan strålades jag fortfarande.
Bara en månad! Men så mycket som har hänt, så mycket bättre allt känns idag.
Det kniper lite i magen då jag går in genom glasdörrarna på Drottning Silivas Barnsjukhus. Då jag ser det där gula golvet, den bruna mattan innanför dörren, det enorma lekskeppet och den lilla kafeterian.
Det hugger till i mig.
För det känns som om jag kommit fel. Det känns inte som om jag hör dit längre. Åtminstone inte på samma sätt som jag gjort innan.
Idag såg jag mig själv gå bredvid mig. Jag såg den där tjejen som med en vit mössa långt neddragen över öronen, böjda ben och kutig rygg mödosamt försökte ta sig fram till hissen.
Jag kände hur ont varje steg gjorde för henne, hur mycket hon helst av allt bara velat vända och åka hem igen, samtidigt som sängen och vilan två våningar upp lockade för stunden.
Men hon vände aldrig. Hon följde med upp på avdelningen.
Jag gillar inte att var gång jag nu går in i hissen automatiskt trycker på knapp 2. För bredvid knapparna hänger det en tavla och på den står det bland annat "Våning 2 - Barncancercentrum". Varför skall det behöva sitta inprogrammerat i ryggmärgen? Varför skall fingret automatiskt söka sig till knapp 2? Varför står jag ens i den där gröna hissen överhuvudtaget?!
Jag kan verkligen inte förstå..
Det gick hur som helst bra hos doktorn. Mina värden var super!! I alla fall om man jämför med hur dem varit den senaste tiden. Angående att jag då och då plötsligt faller ihop sa läkaren att jag måste äta mer och resa mig långsamt. Men det är inte så lätt, för maten smakar verkligen inte mycket och jag tycker jag har viktigare saker för mig än att äta. Det är så mycket jag vill göra hela tiden! Jag är ju så glad för att jag orkar!
På fredag slutar jag dessutom skolan. Vad underbart. Underbart härligt med ett långt lov som jag skall vila upp mig på.
Verkligen underbart!
Vad glad jag är för din skull!!! Jag har följt ditt liv ett bra tag nu. Jag är mamma till en 14-årig tjej med Non Hodgkins lymfom. Vi går också över det golvet, tittar på skeppet och alla barn som leker. Vi trycker på hissknappen till plan 3. Första gången vi läste "barncncercentrum". Usch!
En speciell konstig känsla! Min dotter och jag ska fortsätta vandra över det där golvet ett tag till.
Jag önskar dig den bästa sommaren! ( en av många)
På fredag vill jaginte veta hur dyngrak du kommer att vara... För jag antar att du ska ta dig ett par glad vin/cider eller kanske öl. Vad vet jag, inte mycket. Jag håller ställningen i Halmstad tills du kommer sen f*n ska vi partaja hoppas jag. Puss & Kram/ Mats
Right on bro'!
Åh vad skönt med sommarlov, jag längtar så otroligt mycket till Halmstad också, skall bli så kul att få åka dit med er. (L)