Jag läser gamla inlägg.
Gråter och ler över min egna ord.
Ibland har jag så svårt att förstå hur jag orkade. Jag kämpade bara för att överleva nuet och visst försökte jag se på allt ur den ljusa vinkeln.
Jag hade mina dippar, jag var riktigt rejält nere ibland och det finns några texter jag valt att aldrig publicera här.
De flesta handlar om sorgen och förtvivlan över det faktum att jag tappat mitt hår.

Jag tittar på gamla kort.
Gråter då jag ser min egna kropp ligga i en sjukhussäng. Med kritvit hud, utan ett hårstrå på huvudet, ligger jag med en nalle under armen som jag precis fått av en snäll kompis, och sover djupt.
Ler då jag på ett annat kort ser mig själv, med precis lika kritvit hud och med precis lika lite hår på huvudet, sittandes bredvid lillebror bakar pepparkakor vid köksbordet.


Jag tänker en hel del på tiden som gått.
Jag vet att jag borde fokusera på nuet och på framtiden. Jag vet att det inte tjänar något till att tänka på det jobbiga som varit.
Men jag gör det ändå. Ibland.

Det finns vissa saker som gör mig påmind om vad jag gått igenom. Vissa specifika saker, men också vissa saker som jag förvånat inser påminner mig om cancern.
Jag blir ibland plötsligt väldigt ledsen. Ofta utan någon direkt anledning och då någon frågar varför jag är ledsen kan jag inte få fram något mer till svar än rinnande tårar.

Vissa dagar, de allra flesta, tar jag mig igenom med ett leende på läpparna. Men så finns det också de dagar då tankarna skenar iväg till mörkare trakter.
Jag antar att det är så livet är. Jag antar att det bara handlar om att acceptera.