Tredje oktober

Idag har varit en väldigt bra dag! Visserligen är aptiten kvar på noll, två mackor och ett äpple är i stort sett det enda jag fått i mig plus lite pasta efter skolan, men trots att magen skriker efter mat går det inte att äta. Maten växer i munnen och gör det näst intill omöjligt att svälja, dessutom har jag fått ett sår i halsen, ilsket rött stirrar det tillbaka på mig i spegeln och svider som fan av bara lite vatten. Imorgon är det utvärdering och utvecklingssamtal på schemat. Helst vill jag inte att det skall bli imorgon. Det kommer att bli en lång dag, och ännu längre kommer onsdagen bli, en enda lång väntan tills torsdag eftersom det är på torsdag vi ska få svar från röntgen och ultraljud. Jag hoppas verkligen allting gett resultat.
Utvecklingssamtalet har jag inte funderat så mycket på. Jag försöker vara i skolan så mycket det går, så mycket jag orkar, vilket jag faktiskt tycker är en hel del. Det tycker läkarna med, oftast för mycket, tycker dem. Men det struntar jag i, jag vill inte sitta hemma hela dagarna, jag vill vara i skolan och träffa de människor som gör mig glad, de människor jag tycker så mycket om.

Igår pratade jag med en nära vän, vi pratade om cancern, om hur konstigt vissa människor beter sig, men framför allt pratade vi om den dagen då jag fick reda på att jag har cancer.
Jag kommer ihåg den dagen som om det var igår, helt glasklart är det. Egentligen borde det väll vara som en suddig blandning av snurrande tankar, hårda kramar och en massa tårar - men det är istället raka motsatsen. Jag kommer ihåg exakt varenda minut, i vilken följd allt skedde och hur varenda en reagerade då jag berättade. Jag kommer ihåg vilka ord som var de första som sades, jag kommer ihåg de oförstående och förtvivlande blickarna som jag gång på gång möttes av och jag kommer ihåg hur enormt overkligt allting plötsligt blev. Hur mormor la handen för munnen och började gråta, hur skönt mosters blöta axel svalkade mot min heta kind då hon kramade om mig och hur chockad S lät då hon efter några sekunders tystnad utbrast - VA? Jag kommer ihåg hur jag ringde E för att säga att jag tänkte komma förbi senare, att det var något jag hade att berätta men att jag inte ville ta det på telefon. När jag senare kom dit satt vi och småpratade i säkert en kvart, sedan tog orden slut och ingen förutom jag själv visste vad som skulle komma härnäst.

Framför allt kommer jag ihåg ett telefonsamtal. Det första av alla. Det var den första gången jag tog de där orden i munnen, det var första gången jag sa "Jag har cancer". Det smakade illa, orden gjorde det tjockt i munnen och jag minns hur svårt det var, hur fel, det var att säga ordet cancer i början. 
Vi hade friluftsdag den dagen, det var en tisdag och jag hade sagt till alla mina kompisar i klassen att jag säkert skulle dyka upp lite senare - jag skulle ju bara en snabbis till Mölndal för att få det bekräftat - att jag bara hade lite svullna lymfkörtlar. Jag skulle ringa när jag satt på bussen, så att jag visste var de var någonstans och så att de visste jag var på väg.
Jag vet inte om de började undra, eller om de till och med började misstänka, då jag aldrig ringde.
Tillslut var jag ändå tvungen att göra och jag stod då på mormors gräsmatta och försökte koncentrera mig på att låta som vanligt, jag frågade en del om hur dagen varit och skrattade lite då hon berättade om hur blöta de blivit. Sedan blev det tyst. Jag kommer så väl ihåg den tystnaden. Det var en väldigt laddad och obehaglig tystnad och jag visste att hon väntade på att jag skulle berätta. Berätta att jag bara hade svullna lymfkörtlar. Precis som vi trott, inget att oroa sig över! Att jag skulle berätta att ingenting hade förändrats och att när vi syntes imorgon skulle allt vara precis som vanligt.
Det är obeskrivligt hur mycket jag önskar att jag kunnat bryta tystnaden med de orden..


Kommentarer
Postat av: Elisabet Roslund

En stor varm styrkekram vill jag ge dej inför natten. Sov Gott Johanna!

2007-01-29 @ 23:23:03
Postat av: Mats Bengtsson

Du skriver verkligen jättebra. Jag ska försöka läsa hela din blogg bit för bit men det är en hel del och jag är ingen snabbläsare.

Det är så svårt att skriva de rätta orden, jag vill bara ge dig en kram och berätta hur mycket jag hoppas att DU och alla andra med cancer ska bli friska. Jag följer Alfon Lövs blogg och nu är jag rätt säker på att jag har en till att följa.

All tur och lycka till dig Hanna. Om du har tid och lust kan du läsa min blogg eller bara lämna en kommentar. Bättra på dig/ Mats Bengtsson

Postat av: Malin

Snart är du frisk Johanna ! En liten bit kvar, sen blir det som förr igen :) Tänker på dig !

2007-01-30 @ 17:10:33
URL: http://malinsofieandersson.blogg.se
Postat av: Eva

Ingen glömmer den dagen, men nu är det snart slut! plötsligt är det varmt och vi vandrar runt i Paris med våra pumps och alla våra kassar! Det är inte långt kvar...
Gillar dig skarpt!

2007-01-31 @ 18:11:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback