Blodvärdena var "relativt bra" som herr doktor själv uttryckte det, han sa inte så mycket mer än att det var väll bara att bita ihop vad gällde knäna, allt annat såg bra ut, såren i munnen konstaterade han snabbt var "vanliga förkylningsblåsor". Jaha. Konstigt att de gör ont som fan i käften och att jag inte är ett dugg förkyld då. Men men, han bestämmer, jag överlever väll dem med. Sjukgymnasten tycker jag bättre om, hon gav mig ett litet träningspass som skall mjuka upp lederna och stärka musklerna runt omkring. Då blev jag glad, ett träningspass, precis vad jag behöver! Jag blir visserligen varken vidare trött eller svettig av det, men det är åtminstone något att fördriva tiden med, plus att det faktiskt hjälper en hel del!
En snäll arbetsterapeut kom med en rullstol, så nu kan jag åka på promenad! Fast idag är smärtan i lederna betydligt mindre än tidigare, jag har till och med kunnat gå en lite sväng! Det var helt underbart. Snön knarrade under fötterna, kylan gjorde kinderna rosenröda och det var helt stjärnklart - jag stortrivdes!

Men trots allt så är det ändå något av en sorg som smyger sig på då allt runt omkring mig med hjälp av den vita snön plötsligt blir så vackert och då alla andra plötsligt verkar ha betydligt mycket mer glädje och livslust i kroppen än tidigare. Då hela hösten endast bestått av regn och rusk, mörka dagar och långa kvällar har det ändå varit uthärdligt att största delen av tiden tvingats befinna sig inomhus. Men nu när alla andra är ute och åker pulka, skridskor eller tar långpromenader i sina tjocka vinterkläder med en svag sol som försiktigt värmer dem i nacken, känns det som om jag kan spricka av avundsjuka. Först blir jag arg och frustrerad, varför skall jag behöva sitta inne? Jag har inte valt att bli sjuk, jag vill vara frisk och kry, jag vill pusta mig upp för pulkabacken för att sedan kasta mig utför och vara precis så barnslig som man bara får vara i en pulkabacke!
Efter ilskan kommer sorgen och ledsamheten. Då kan jag se ut genom fönstret och vila blicken på sjön som ligger spegelblank utanför, titta på dess mörkblåa vatten och på isen som sakta kryper sig allt längre ut från kanten och på hur fint detta blir i kontrast till den vitglittrande snön runt om. Men desto längre jag står sådär och tittar ut på allt de vackra, desto suddigare och suddigare blir blicken och tillslut svämmar det över. Då går jag därifrån, då vill jag inte se allt de vackra längre. Då vill jag inte längre se vad jag inte kan få.
Det är när jag blir glad, när jag skrattar eller då jag som idag - bara tycker allt är så vackert - som känslan av att något är fel slår till i bröstet. Som ett hårt slag i solarplexus, och jag förstår att det är den där dubbelheten som spelar mig ett spratt. För någonstans långt inne talar en liten röst om, vid tillfällen som dessa, att något är fel. Den lilla rösten försöker göra sig hörd genom att skrika så högt den bara förmår
-Du skall inte vara glad Johanna, du skall vara ledsen, för du har faktiskt cancer.
Jag vet att det är fel. Jag vet att jag visst skall få vara glad, men på något hemskt och konstigt sätt tror jag att jag vant mig vid en allmän sorgsenhet. Denna sorgsenhet har aldrig tagit bort förmågan att skratta eller le, men den har dessvärre för tillfället tagit bort förmågan att känna en fullständig och helhjärtad glädje. Allt blir till en enda stor dubbelhet där sorgen blir som  den olja som aldrig riktigt vill gå bort från fingrarna och glädjen till den vätska man förjäves försöker tvätta bort oljan med.

Vet ni vad det värsta är? Det värsta är att jag nu har så ont i handlederna att jag inte kan skriva mer, de skriker efter Panodil. Det är väl ledsmärtan som producerat några nya kompisar och som tagit sitt pick och pack för att dra till högre breddgrader - från knäled till handled. Det är nog bäst jag lyssnar på deras klagorop och ger mig..