Nu har vi ström igen. Äntligen! Denna gång var det inte på långa vägar så jobbigt som då Gudrun drog förbi vårt hus, men ett dygn utan ström räcker gott och väl - tack för denna gång.

Dagen har varit mycket lång och jag har varit mycket trött. Smärtan i magen vill aldrig riktigt ge med sig och hela helgen har något tungt och dimmigt tryckt ner hela mig, huvudvärk och en allmän trötthet kanske man skulle kunna sammanfatta de senaste dagarnas tillstånd med. Det är i slutet på blocket nu, på torsdag är det uppehåll från medicin och då hoppas jag att allt skall släppa, åtminstone lite!
Just nu känns det som allt i mitt huvud snurrar i lika många sekundmeter som orkanen utanför huset gjorde igår. Det blev plötsligt fantastiskt mycket att göra i skolan och när jag sitter där bakom bänken och förjäves försöker notera de viktigaste av de läraren säger (jag glömmer precis allting om jag inte skriver upp det) inser jag att jag aldrig kommer nå upp till den nivå jag vill, jag kommer inte kunna skriva som jag vet att jag alltid kunnat innan och allting kommer att ta minst dubbelt så lång tid för mig som för alla andra.
Många nya tankar har börjat snurra i huvudet, mitt senaste samtal med psykologen satte minst sagt många griller i huvudet på mig och jag har insett hur mycket energi jag egentligen lägger på vissa saker - helt i onödan, fast ändå inte..  Jag har börjat fundera mer på döden, jag har börjat fundera mer på mina relationer med mina kompisar men framför allt har jag börjat tänka mer på hur tiden efter cancern kommer att se ut.
Det är trots allt inte långt kvar nu. Om allt går som planerat vill säga. Om allt går som planerat avslutas block fyra på torsdag, vilket betyder att det endast är två block kvar. Två block - två månader - sedan strålning. Hur lång strålningsperioden blir vet jag faktiskt inte riktigt, men det är ändå den avslutande fasen på allt det här, strålningen står på något sätt för avrundningen och slutet.

Då jag funderar på tiden efter det här tänker jag på hur skönt och hur mycket lättare allt kommer att bli då jag återfår känseln i fingrar och fötter. Hur underbart det kommer vara att kunna komma ihåg saker igen, vilken lättnad det kommer vara att åter inse att allt inte behöver ta dubbelt så lång tid som innan och att jag kan formulera mig som jag vill både i tal och skrift. Jag tänker på hur skönt det kommer vara att kunna ta några snabba steg eller själv kunna bära upp väskan för trappan - utan att få en puls på 100+, hur skönt det kommer vara att somna av vanlig trötthet istället för den där dåsiga sömnpillerkänslan.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att då jag tänker på tiden efter cancern tänker jag på hur underbart det kommer vara att orka det jag vill orka och göra det jag vill göra. Allting på mina egna villkor och helt utan att behöva anpassa mig till någonting jag själv inte valt - helt utan att behöva anpassa mig till cancern!