Att leva i ett skal
Idag brast alltihop. Den mur som sakta men säkert, bit för bit, börjat smälta neråt den senaste veckan brakade ihop totalt idag. Det är inte så att jag inte känt på mig det, sedan i torsdags har det bara blivit tyngre och tyngre att behöva gå upp på morgonen, att behöva göra sig i ordning och att behöva le mot alla runt omkring. Det är så mycket som snurrar i huvudet, så mycket som bara velat slå, skrika och gråta sig ut - men som jag trots det svalt med en extra Panodil och lite vatten. Idag gick det inte att svälja mer, idag kom allt upp igen. Det gräts, skreks och vrålades ut - tur att jag var ensam hemma! Taxin kom och hämtade mig redan efter två timmar i skolan, jag satt med slutna ögon hela vägen hem, med nervevat fönster och fast besluten att lägga all energi och koncentration jag hade - på att inte spy. Svälja - dra ett djupt andetag - svälja. Så fort jag kom ut ur bilen började tårarna rinna, det blev raka vägen in till skinnfåtöljen i hallen. Sedan utgår jag ifrån att jag tog slut på hela min kropps saltvattensförråd, för när jag, efter jag vet inte hur lång tid, ställde mig upp för att ta av mig ytterkläderna kändes det som om jag var helt tom i hela kroppen.
Jag går upp på morgonen, jag äter, jag tar mina mediciner, jag duschar, jag smörjer in hela kroppen i den fetaste kräm jag kan hitta, jag sätter på mig kläder, jag byter plåster på ärren, jag sminkar mig, jag borstar tänderna och till sist sätter jag på mig peruken. Klar!
Redo för att möta dagens alla blickar, redo för att spela omvärlden ytterligare ett spratt och redo för att låta detta skal skydda mig även denna dag.
Jag kommer hem från skolan, jag tar av mig alla obekvämt sittande kläder som för längesedan tappat passformen till min nya kropp, jag tar mina mediciner och något blodsockerförhöjande, jag går in på toaletten och dränker ansiktet i kallt vatten, jag tänker på att torka ögonen varsamt - det gäller att vara rädd om de få ögonfransar som fortfarande sitter kvar, jag möter min blick i spegeln. Klar!
Nu är fasaden nedtagen. Nu är det bara den där gråaktigt bleka hyn, de mörka ringarna under de trötta ögonen, det fjuniga huvudet och de kortisonsvullna kinderna kvar. Avskalad.
Det tar på krafterna att leva i ett skal. Det tar på krafterna att leva ett dubbelliv. Men jag vet att det är mitt egna val, det är ingen som tvingat mig att gå med peruk och mascara, det är bara det att i mina ögon finns det inget annat alternativ - jag aldrig skulle gå utan. Här hemma kan jag vara mig själv, här kan jag se ut precis som jag gör utan att någon kommenterar det men skulle jag komma sådan till skolan skulle alla få en chock - tro mig! Jag vill inte att någon ska se den avskalade Johanna, det skulle nämligen betyda att alla också skulle se hur jag mår, alla skulle förstå att något var fel, alla skulle se att jag har cancer.. Det får inte hända, jag vill inte det och därför väljer jag trots allt att gömma mig i det skal jag kan stå ut med åtminstone några timmar varje dag.
Jag tror att det i slutändan handlar om att jag helt enkelt vill att allt skall vara som vanligt, som det var innan jag blev sjuk. Alla skall inte få en chans att sluta prata med mig bara för att jag har cancer, jag hänger upp hoppet på att de nya människor jag möter i min vardag, och de som fortfarande inte vet att jag är sjuk, inte heller skall få bli medvetna om det. På så sätt blir det lättare, både för dem och för mig.
Innanför ditt skal finns den sötaste, finaste människa, den ärligaste och mest varmhjärtade. För mig är det det INRE som betyder något. Jag förstår att du vill ta på mascaran och peruken och göra dej så fin du kan UTÅT. Men du är samma Johanna, med eller utan. KOM IHÅG DET! SAMMA FINA JOHANNA!
Kram/Elisabet
Älskade gumman,det är en tuff dag idag på många sätt, men va spelar utseende,pengar,prylar, arbete för roll, det enda som är viktigt är att du blir frisk och att vi får vara tillsammans i familjen. Nu går vi i idee!!!!!!!
asså, jag finner inga ord för hur stark jag tycker du är! där är iallafall en sak du lyckats visa på din utsida!! (och insida.. hum,lite svårt att förstå va ja menade där va :P)
hoppas verkligen vi ses på fikan på fredag!! var skönt att se dig idag också, mer sånt!! =)
puss&kram på dig sötnos!!
Hej Johanna. Du vet nog inte vem jag är ens men kände att jag är tvungen att skicka en värmande kram (hur det nu går till över nätet men du får tänka dig en!) Jag är kompis med Matilda och det var hon som berättade om det som hänt dig. Har även läst din blogg och jag tycker det är fruktansvärt hemskt och orättvist! Hoppas innerligt att allt går bra - och det vet jag att det gör! Även om allt är skit så löser det sig så småningom! :) Ville bara att du skulle veta att det du skriver berör många, även oss som inte känner dig! Sköt om dig!!
Vet du va Johanna? Jag älskar dig ändå, du duger alldeles som du är även med ditt "avskalade" yttre för mig är det insidan som räknas
Hej Johanna!
Jag känner dig inte mer än det din mamma berätta, jag är en kollega till henne. När jag läst din blogg inser jag hur tufft och jobbigt ni måste ha det.Jag blir tårögd när jag läser det du skriver. Fy vad orättvist livet kan vara.
Min mamma fick cancer för 9 år sen,samtidigt som jag fick min son. Mamma fick både cellgifter, blodtransfetioner och strålning och det jag minns från denna tid att det var tufft och jobbigt för oss alla och vissa dagar tuffare än andra.Idag mår mamma bra så fortsätt att kämpa på Johanna och stötta ta vara på varandra i familjen.
det låter vekt att skriva det här men om mina ord saknar den slagkraft de borde ha så må så vara.
det finns ingen chans att jag kan sätta mig in i hur du har det men jag kan om möjligt förstå att det är svårt att hitta något ljus i detta mörker, så de enda visdomsorden jag kan ge dig är att kämpa på! du är en stor insperationskälla till mig och många med mig fastän du inte vet det. du är ett ljus som sätter färg på min gråa vardag - sluta aldrig med det, sjuk eller inte! vi syns framför hawaii i sommar!
Alla andra har redan skrivit allt i superlativ! Riktigt sanna saker. Du är en stark tjej, jag beundrar dig och imorgon hoppas jag du kommer för då ska du få en kram som bara jag kan ge dig.
En varm en.
Vi ses hjärtat
Ångest som äter upp en innefrån...
... vidrigt
Allt kom inte med?
Ångest som äter upp en innefrån...
... vidrigt
Du har gjort det förr och gör det igen och igen
slå tillbaks och kämpa så som du gör på din blogg.
Citat som Johanna skrivit själv:
-061221
Men vad gör det när man skrapat ihop veckans fjärde mvg
-061203
Käns riktigt bra, och ännu bättre blir det, för snart
skall jag kila iväg till sofia på tjejkväll, ska bli kul.
-061208
Idag fick vi svar från röntgen och ultraljudet jag gjorde i onsdags.
Alla tumörer har bitit på behandlingen och krympt!
De jag hade i mjälten kan de inte se längre och de andra,
i bröstkorgen och på halsen har minskat.
Det känns verkligen jättebra! Alla har varit jätteglada,
då blir jag också glad, det betyder ju att
allt jag går igenom i alla fall ger resultat!
Och även om det är långt kvar så går det i alla fall åt rätt håll!
-061214
Idag var lillebror helt extas när han kom hem,
Frölunda hade besökt lekterapin och skrivit autografer till honom.
Han hade fixat det till mig med, de hade skrivit
en så fin hälsning till mig med autografer på.
-061225
Hoppet är det sista som lämnar människan
-070101
Det spelar ingen roll hur jag mått idag,
för det är värt varenda minut, mitt nyår var jättelyckad!
Men jag tror ändå på att med en rejäl dos vilja och
en lika stor dos hopp kan det åtminstone gå lättare att ta hem segern
-070101
Idag inser jag tyngden av att man måste
ta en dag i taget, ingen dag är den andra lik
-070102
trots att varje sekund blir till en evighet
att varje steg smärtar
att varje rörelse blir till ett lidande och
att varje tår bränner som sällan innan
trots att det gör så ont att leva,
har jag aldrig velat leva så mycket som nu
Ha de underbart och godnatt
hejhej
slut citat
http://www.thesurvivormovie.com/
Se på filmen (igen) knyt näven i fickan sträck på
ryggen och känn hur kraften kommer tillbaka
Keep the faith
/Tax
Ursäkta strulet
Hej! Jag har halkat in på din sida och du berör mig så mycket. Så målande och fint du skriver om din situation och om det du går igenom.
Jag finns här på nätet och tittar till dig lite då och då - du är inte ensam!
Styrkekramar från Åsa
nytt rekord på inlägg till bloggen idag johanna? =D
kämpa på! (L)