Det är något..
Det är något som inte stämmer. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det är något som är fel. Det finns ingen som helst motivation kvar till någonting just nu. Medicinerna gör hjärnan till ett skrumpnande russin som vägrar samarbeta och som gör att jag glömmer av precis allting. Medicinerna gör att jag mår illa, får ont i magen plus att jag känner mig supertrött mest hela tiden. Sömntabletterna har slutat fungera, antagligen har min kropp vant sig vid dem, vilket nu har resulterat i att alla tankar i princip får hur mycket spelrum som helst innan jag äntligen lyckas somna om kvällarna.
Det känns så konstigt är att jag inte vill göra någonting överhuvudtaget. Jag vill inte vila, inte plugga, inte träna, inte äta, inte skriva, jag orkar inte ens engagera mig särskilt mycket i att träffa kompisar längre. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, jag orkar helt enkelt inte vara social.
Inte vet jag vad jag ska skriva heller. Jag har tidigare alltid kunnat använda skrivandet som någon slags terapi, kunnat skriva om det som tyngt mig och om det jag varit ledsen över. Problemet just nu är bara det att jag inte riktigt vet varför jag är så nere. Man kan inte alltid sätta ord på sorgen, ibland är man helt enkelt bara ledsen över hela situationen och jag tror det är precis det som jag är just nu. Jag är urless på hela skiten. Tidigare, eller åtminstone i början, gick det ändå att finna sig i det, jag var mitt uppe i behandlingen, mitt uppe i att försöka förstå vad som drabbat mig och mitt uppe i att på något omöjligt sätt försöka acceptera vad som höll på att hända med min kropp. Så är det inte längre, det börjar närma sig slutet av behandlingen och just nu känns varenda dag hur förbannat lång som helst. Det känns som en halv evighet tills jag kan säga att jag haft cancer.
Jag vet att det känns tungt, men samtidigt vet jag att ljuset finns där, och det är inte långt kvar nu! Du klarar det här, VI tillsammans klarar det här! Du är min finaste ögonsten(L).
Det är väl inte konstigt om din kropp och själ är helt slut....Så mycket som har hänt. Jag är säker på att när du väl kommer igång igen, då går det fortare än du tror. Din kropp hämtar sig snabbt. Det är ju dessutom inte fel att solen börjar titta fram mer och mer och lite brunbrända ben kan ju få vem som helst att må bättre. Du blir vinnaren Johanna!
Kram/Elisabet
Du får vara nere, det är helt normalt, inte konstigt alls. Låter lite som på vårvintern, då är man glad för att vintern snart är slut, allt det mörka. Men samtidigt så vet känner man sig så där skör, man vet att det är en bra bit kvar tills solen värmer ordentligt igen. Du behöver inte vara social och glad, du skall bara veta att du kan luta dig mot mig när du vill, i vilken sinnesstämning du än är i.Pussar o kramar.
Tjenna! Jonas här. Det är inte långt kvar nu! Det här lilla som är kvar fixar du, det gör vi båda två! Kom ihåg, när vi är friska är det jag som bjuder på champagne ;)!!! Ha de guld nu....många kramar /Jonas
du behöver ABSOLUT INTE känna skuld för att du inte orkar vara social mot oss, vi förstår(eller ja, vi FÖRSÖKER förstå)hur det är.Och precis som jonas från jönköping säger, tänk på all jävla champagne vi ska hälla i dig när du är frisk!full i tre veckor minst!haha=)jag älskar dig, det är inte långt kvar nu puss Emma
Hej. Fick tips om dig att du levde i samma helvete.Av någon i denna cybervärld. Glömt vem. Hjärnstress. Länka gärna min flickas sida. Om du svarar länkar vi din. Var kan vi överklaga vårt helvete??? Själv politiker - men finns inget parti för oss. Pratar i bland med riksdagspolitiker - men de fattar noll. Skulle önska någon i topp skulle drabbats. Fy , så får jag inte säga , sa någon på "Diskusssionsfrom" till mig. Vad då helvete??? Massor av kramar från mamman. C ute i livet - hon lever livet. Så härligt....Vill bara säga jag bryr mig....