Jag tänker väldigt mycket på att jag snart är färdigbehandlad.
Jag tänker väldigt mycket på att detta snart är över.
Men så kommer jag på att Nej, detta är inte alls över bara för att jag blir färdigbehandlad. Det kommer att fortsätta ändå, oavsett om jag får cellgifter eller ej.
Fast på ett annat vis.
För jag kommer visserligen inte längre att leva med elakartade och växande tumörer i kroppen. Jag kan visserligen säga "jag har haft cancer" istället för "jag har cancer".
Det känns skönt. Självklart gör det de. Men ibland får jag känslan av att det egentligen inte spelar så stor roll. Förutom att det självklart skall bli fantastiskt skönt att slippa alla behandlingar och mediciner. Men för en tid framöver kommer jag ändå att behöva leva med allt det som cancern skapat och förstört.
Jag kommer fortfarande att ha för lite hår, jag kommer fortfarande inte att orka göra allt det jag vill göra och jag kommer fortfarande att bära med mig alla de tankar och funderingar cancern har skapat.

Jag är säker på att cancern stärkt mig som person något otroligt. Jag har nämligen lärt mig leva med en sjukdom som inneburit några av mina största farhågor, som har fått mig att må obeskrivligt dåligt och som faktiskt kunnat ta mitt liv ifrån mig.
Trots det känner jag mig inte starkare nu än innan jag blev sjuk. Jag känner mig snarare som en väldigt liten person som aldrig varit svagare och mer sårbar.
Som en väldigt liten person som allt oftare är rädd, som allt oftare känner sig osäker på sig själv och som allt oftare inte vill leva i den kropp hon bor i.
Det är mycket nya tankar att handskas med. Nya situationer att lära sig acceptera. Jag klarar det, precis som jag alltid gjort, det är bara det att ibland känns det som om det får vara nog.
Ibland känns livet väldigt, väldigt orättvist och jag kan faktiskt inte låta bli att fundera över vad jag och alla andra som drabbas av cancer gjort för hemskheter för att förtjäna detta.