Dagen började verkligen bra, det var verkligen en av de bästa dagarna på mycket länge, om man ser till vad som verkligen hände, jag fick flera uppiggande, lättande och glädjande besked, men när jag kom hem brast alltihop. Det är som att tassa runt på en gammal åkerplätt i Afrika, ett gammalt minfält där du aldrig vet om du trampat fel förrän du gjort det. Risken att du trampar fel är stor, varje steg är en chansning. Det får bära eller brista men du måste ta ett steg till, du måste i vilket fall som helst över till andra sidan. Det finns bara en storlek på minorna, de är stora och när det väl smäller, smäller det rejält. Att behöva gå runt och smyga, att misslyckas, att höra på smällen och sedan gå vidare, är svårt.
 Det är jobbigt men jag börjar nästan tro på att det är en nödvändighet för att vi skall kunna överleva. Det är fel och det vet jag lika bra som ni. Men att försöka räcker inte alltid.

Det är jobbigt att känna sig instängd, förföljd, alltid är det någon eller något, telefon, familj, mail, mobil, skola, medicin eller måste-göra-saker. Det är jobbigt att inte kunna stänga dörren om sig, att någon gång få sluta sig i sin egna bubbla och få tänka där det är tyst. Det är bara tyst på natten, knappt då heller. Det är på natten tankarna kan leka fritt, det är då de får otäckt stora svängrum. Det är då man blir medveten om verkligheten.

Mitt huvud är som bomull, som en tjock vit vägg att skilja av allt med. Då mattetalen inte går in och då skriken fastnar på näthinnan, då känseln i fingrarna sedan länge är borta och då hjärtat värker är det inte mycket att göra åt saken. Jag drar upp täcket till hakan och låter sömnpillrets magiska funktion fånga mig.