Hemkomna från Frankrike är vi! Supernöjda och glada.
Vi hyrde samma lägenhet som vi gjort de tidigare åren vi varit där, och det blev precis lika bra även i år!
Tack för alla kommentarer, visst är det skönt att vi nådde fram till vårt delmål, eller vad man nu skall kalla det. Vi har ju längtat så efter resan och då vi bokade biljetterna var jag verkligen jättedålig.
Vissa stunder tvekade jag på att jag ens skulle komma till Frankrike.
Men det var bara de stunder då jag hade riktigt ont och då vardagen endast överlevdes med morfin.
Nu är det över. Det jag längtat efter så länge är över och nu blir det snart höst.



Nu skall jag ut och segla i några dagar! Vi hörs senare i veckan, ta hand om er.
Kram

Kram på er!

Vissa saker jag skrivit under tiden jag var sjuk har aldrig publicerats här på bloggen. Kanske - allt eftersom det känns okej - kommer jag att lägga ut dem. Men en sak i taget, vissa texter kan jag inte ens läsa själv utan att börja må fruktansvärt illa och gråta.

Januari, 2007

Jag hade ett viktigt möte inplanerat klockan tio idag. Det var en intervju till ett skolarbete som skulle göras och jag är faktiskt både stolt och glad över att jag på egen hand ordnat så att jag skulle få intervjua just denna person. Men det finns ett problem -
ett ganska stort problem.
Jag kan nämligen inte gå.
Så ont som jag haft idag och under natten har jag aldrig tidigare haft. Jag skämtar inte - denna smärta är värre än operationen av tumören och all tidigare ledvärk. Värre än överkroppsberörningssmärtan jag ständigt får. Till och med värre än då jag bröt både handled och fingrar för några år sedan.
Jag skriker rätt ut.
Det går inte att svälja då det gör så ont att jag kräks. Det går inte att hålla tårarna tillbaka då det känns som om jag skall sprängas. Jag kan inte hålla tyst längre. Det måste ut.
Så jag skriker. För fulla muggar. Så högt jag kan. Mamma kommer inspringande i rummet. Jag biter hårt i huvudkudden, tar ett krampaktigt tag i mitt täcke som är fuktigt av svett.
- Det går inte, säger jag. Jag kan inte ta mig till intervjun, det gör så förbannat ont.

Med hjälp av mamma tar jag mig ut i köket. Hon mer eller mindre bär mig de få meter som krävs för att förflytta sig ifrån min säng ut till närmsta köksstol.
Jag kan inte sträcka på benen. Måste hålla dem böjda. Det gör ont som aldrig förr. Jag börjar känna paniken komma krypande. Det går inte över!!!!
Vi pallrar upp med kuddar under fötterna, mamma försöker försiktigt sträcka ut mina ben. Det går inte. Istället går hon och hämtar min almanacka, vi slår upp numret som krävs för att jag skall kunna ringa och ställa in intervjun. Vi pratar lite. Jag säger att mamma får ringa och säga att jag fått magsjuka, att jag är ledsen, men får återkomma nästa vecka.
Mamma tvekar. Vill helst inte ljuga. Hon funderar på om vi skall säga som det är, att jag har cancer. - Nej nej!!
Jag blir stressad, nej - hon får inte berätta!
Mamma kokar gröt. Färdig "korvgröt" från Axa och jag lägger på lite hallonsylt. Smärtan gör sig ständigt påmind och jag sitter som en stel pinne på stolen. Jag försöker koncentrera mig på gröten. Måste äta, måste äta! Första skeden går bra. Andra skeden växer i munnen. Tredje går inte att svälja. Det gör för ont, jag kan inte tänka på någonting annat än de förbaskade fot- och knälederna.

Mamma drar upp mig från stolen. Jag biter ihop. Det ska gå. Det bara ska.
Första stegen går så ont att tårarna svämmar över igen. Gröten vänder sig i magen. Jag tar tag i bordskanten, fäster blicken på det frosttäckta trädet utanför fönstret. Det ska gå.
Jag tänker, att ben skall man kunna gå på. Deras uppgift är att bära kroppen. De där jävla stumparna jag inte längre har någon känsel i skall jag kunna gå på! Jag måste klara det, intervjun får inte avbokas.
Jag går ett varv runt bordet. Ler mot mamma. Hon möter min blick med tveksamhet. Jag går två varv till. Sista gången släpper jag bordskanten och försöker sträcka något på den annars mycket böjda ryggen. - Vi tar rullstolen, säger mamma och hjälper mig in till toaletten.
Jag svarar inte, men någon förbaskad rullstol tänker jag inte sätta mig i. Inte idag!

Jag sminkade mig väl imorse. Försökte verkligen få bort de mörka ringarna under ögonen. Försökte verkligen förlänga de där få ögonfransarna jag hittade och täcka den grå-vit-aktiga huden med en mer mänsklig ansiktsfärg. Jag satte på mig min peruk, virade ett band om den för att förvilla lite, tog mina kryckor och hoppade ner mot bilen.
Mamma hade tagit med en flaska saft i bilen för att höja mitt blodsocker. Jag gillar inte saft, men svalde lite ändå - jag hade ju bara fått i mig två grötskedar.
Väl framme parkerade vi i parkeringshuset, så nära utgången vi kunde och tog hissen ner. Väl framme vid affärens glasdörrar tog mamma över kryckorna, jag åkte ner för rulltrapporna och gjorde min intervju.
Det gick så himla bra. Jag är så himla stolt över mig själv.
Jag fick så mycket bra respons, positivt bemötande och varma leenden att jag inte ångrar en enda sekund av den envishet som drev mig upp ur sängen imorse.
Då jag mötte upp mamma i skoaffären bredvid började hon gråta då hon fick syn på sin leende dotter som med mödosamma steg gick emot henne för att krama om.

Vi åkte hem. Jag drog av mig peruken, tvättade bort allt smink, mötte min egen blick i spegeln - och log.
Fy fan vad du är bra, sa jag till den där konstiga, äckliga människoliknande varelsen som tittade tillbaka på mig.
Sedan tog jag en morfintablett och sov djupt i flera timmar.

Idag är min största seger hittills.
Idag har jag övervunnit smärtan och idag har jag insett att jag klarar mer än jag tror.
Jag skall ta hem hela fajten. Jag skall krossa den förbannade cancern i bitar!
Jag skall vinna.

Jag mår bättre. Det blir ljusare och jag har börjat orka göra mycket mer. Eller, det är snarare så att jag nu känner för att göra saker. Det var väl där skon klämt innan.
Så nu skall jag strax iväg igen. Det gäller bara att hålla sig aktiverad, då hinner jag inte tänka på allt jobbigt.
Kram till er

De senaste dagarna har varit tunga.
Jag går långpromenader. Regnet öser ner och mina kläder blir blöta. Kinderna tar tålmodigt emot tunga och kalla regndroppar samtidigt som händerna blir kalla likt isklumpar.
Jag märker det knappt.
Oftast är det först då jag kommer hem igen som jag känner av de kalla kläderna och det rinnande håret. Då börjar jag frysa och tar av mig kläderna, snor en filt om mig och sjunker ner i soffan.

Jag studerar fönsterrutan från min plats i soffan. Sakta, sakta kryper regndropparna ner för dess släta yta. Regndroppe efter regndroppe kastas vilt mot rutan för att till sista hamna på fönsterkarmen och försonas med alla de andra dropparna.
Jag kan ligga där hur länge som helst och följa detta ständiga förlopp.
Skulle det mot förmodan sluta regna gör det ingenting. Då fastnar blicken någon annanstans.

Sedan blir det plötsligt kväll och jag går och lägger mig. Dock inte för att sova, utan mer för att fortsätta låta tankarna få fria spelrum. Att sova går nämligen inte. Jag kan ligga och stirra upp i taket i flera timmar. Jag dricker några glas vatten, tar några värktabletter, läser några sidor. Men det hjälper inte, jag somnar likt förbannat aldrig innan min klockradions röda siffror visat 03.00.

Jag vaknar några timmar senare. Tänker att, idag mår jag nog bra!
Sedan känner jag efter..

Det känns som om man är nertryckt i ett hål. Ett ganska mörkt hål som har alldeles för höga kanter för att jag skall kunna häva mig ur det.
Allt blir istället jobbigt och ansträngande. Bara tanken på att faktiskt behöva göra någonting, utöver att gå eller vila, känns fruktansvärt motbjudande.
Så istället för att fylla dagarna med något roligt, går dem mest åt till att deppa, döda tid och för att kunna kryssa över ännu en dag i almanackan.

Det låter inte så kul och det är det inte heller. Men det går sakteligen mot bättre tider och eftersom jag idag träffat kompisar känner jag mig nu mycket mer uppåt.
Med kompisar kan man prata om framtiden. Man kan skratta över gamla minnen och man kan tillsammans svära över det eviga regnandet.
Med kompisar kan man dela på det svåra. Jag behöver inte dra hela lasset själv. Bördan blir åtminstone lite lättare och det känns som om jag orkar gå med något mer upprätta axlar.

Idag har jag varit en hel dag i skolan.
Det var längesen.
Visserligen innehöll den bara två lektioner, men det räckte gott.
Jag är helt slut.
Inte bara på grund av idag, jag känner mig allmänt slutkörd. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske blev det för mycket i helgen, med fyra kvällar på raken. Men det var ju så kul! Och jag vill inte missa något nu, när jag är så mycket piggare.

Men något är det. Jag är ganska ledsen. Det känns ofta som om jag ska jag ska börja gråta, egentligen helt utan anledning. Det är bara två dagar kvar på behandlingen och egentligen borde jag väl vara själaglad.
Det är jag också.
Det skall verkligen bli såå skönt att slippa åka till sjukhuset varje dag.
Men jag oroar mig. Det är jobbigt att veta att det snart är "slut". För nu har jag under knappt åtta månaders tid hängt upp min vardag på sjukhusbesök.
Varje dag har handlat om cancern, nästan varje konversation har innehållit något om min cancer och i princip allting har påverkats av att jag är sjuk.
Varje dag har blivit till en kamp att överleva.
Men hur blir det nu?
Vad kommer jag nu att göra på dagarna, vad kommer jag nu att fundera på?
Och framförallt - vem har koll på cancern? Vem har koll på att tumörerna inte börjar växa igen?

Hittills har jag kunnat förlita mig på doktorer och maskiner, mediciner och blodprover, jag har liksom alltid vetat att någon eller något hållit cancern under kontroll.
Och det har varit en otrolig trygghet.
Nu rycks den tryggheten bort. Nu kommer jag inte längre kunna lita på något annat än min egna instinkt.

Det är ungefär tre månader kvar tills den första utvärderingen görs.
Tre månader.
Det är en väldigt lång tid tycker jag. En lång tid som kommer innehålla mycket tankar, och en hel del rädsla.
Rädsla för att allting inte gått som det ska.

Idag är det första april.
April. Som jag har längtat efter denna månad.
April är den månad, om allt går enligt planen, som jag kommer att vara färdigbehandlad i.
April innebär förhoppningsvis min sista månad med cancer.

Jag har börjat få ont i halsen, antagligen en biverkning av strålningen, men förutom det är jag rätt så pigg. Jag orkar mycket mer nu än jag gjorde för bara några veckor sedan. Till exempel har jag gått 2,5 km nästan varje dag i en dryg vecka nu!
Det har varit skönt med två dagars ledighet från strålningen, denna vecka har vi hunnit med åtta sjukhusbesök, vilket jag tror är nytt rekord. Blodet jag fick gjorde visst susen, för i torsdags hade jag riktigt bra värden!
Imorgon drar det igång igen, trots att detta är näst sista veckan jag skall strålas så känns det inte kul. De har sagt att det är denna vecka som biverkningarna antagligen kommer börja visa sig ordentligt, vilket jag verkligen inte ser fram emot.

Det är bara att bita ihop, även om det inte betyder att jag kommer vara pigg, frisk och helt återställd så är jag åtminstone snart färdigbehandlad.