Idag har jag fått min kallelse till nästa undersökning. CT-röntgen, ultraljud och röntgen av lungor. De skickade med två emblaplåster också. Sjunde januari tyckte dem att jag skall infinna mig. Jag vet inte om jag håller med. Natten till den sjunde kommer jag nämligen förhoppningsvis hem ifrån Hemsedal, vilket kommer att leda till att jag inte alls kommer vara särskilt sugen på att gå upp 06.30 för att åka till sjukhuset.
Jag ändrar nog tiden.

Imorgon skall jag också till sjukhuset. Det är dock inte till avdelningen jag skall, utan till aulan på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus. Jag skall vara med på en föreläsning för sjuksköterskor som skall specialisera sig på barn och ungdomar inom onkologi.
Det skulle tydligen bli lite drygt fyrtio personer.
Imorgon är det i alla fall en heldag med inriktigt på ungdomar, eftersom deras utbildning tidigare främst inriktat sig på barn. Och då skall jag vara med!
Tillsammans med min psykolog och min kontaktsjuksköterska skall jag berätta om min sjukdomstid och förhoppningsvis kunna ge dessa personer några tips på hur jag anser att man som sjuksköterska skall bemöta cancersjuka ungdomar.

Egentligen är det inte så svårt. Jag skall svara på några frågor som min psykolog kommer att ställa till mig, och sedan kommer "publiken" att kunna ställa frågor. Jag tycker att det skall bli superkul!

Dock har jag inte förberett mig så väldans mycket, men jag tror faktiskt att det blir bäst om jag inte gör det. Jag skall prata om saker som jag själv gått igenom och det hela handlar ju bara om hur jag upplevt min sjukdomstid.
Jag ser fram emot detta! Än har jag inte blivit nervös, men jag brukar inte heller bli det. Imorgon kommer det säkert att pirra lite.

Vi får se hur det går, jag hoppas på det bästa!

Jag kommer väldigt bra överens med min psykolog. Och det är ju tur det, annars hade det antagligen funnits en hel del problem.
Men jag gillar verkligen henne. Hon är inte så där "psykologig" som vissa är. Hon kan skratta och svära, prata om sig själv och "sno" mina tips från sjukgymnasten, hon kan tycka att jag är "fantastisk" och hon kan tycka att jag helt knäpp.
Jag gillar henne.

Vi syns inte så ofta numera, förut var det en gång i veckan - numera är det ungefär en gång i månaden. Hon får verkligen mig att tänka på nya sätt, komma ifrån mina gamla och ibland dumma tankebanor. Det senaste har vi pratat om min inställning till träning, kompisar och mig själv.

Jag vill heeeeemskt gärna komma i form snabbt. Helstväldigtsnabbt. Detta resulterade i att jag körde slut på min kropp lite väl fort då jag bestämde mig för att börja träna. Nu har jag insett att detta inte är något som kommer att gå fort. Det kommer att ta tid. Det kommer kanske ta år.
ÅÅÅRR?!?! Tänkte jag först. - Ja, år. Sa psykologen.
Idag har jag nästan vant mig vid tanken. Inte helt och fullt, det kommer jag kanske aldrig att göra. Men jag antar att jag inte kan tro att jag kommer att kunna klara alla de där mål jag satt upp. Åtminstone inte detta året. Nästa, kanske. Eller året därpå.

Angående kompisar och vardagsplanering tycker jag att det varit tufft att säga nej till saker och ting. Jag har svårt att planera, vill helst hinna med allt på så kort tid som möjligt.
Nu planerar jag min vila. Det är ett stort steg. Att skriva i almanackan "Vila, 16,00 - 17,00" känns konstigt, men bra.
Väldigt bra.

Då klockan ringde imorse och jag satte mig upp i sängen trodde jag någon skämtade med mig.
Att jag blivit överkörd av något i stil med en traktor, var jag helt övertygad om.
Såhär trött har jag aldrig varit, tänkte jag. Men jodå, det har jag. Jag har varit betydligt tröttare, men det var ett tag sedan.

För tillfället är livet rätt tungt. Det är kul i skolan. Men problemet börjar när jag kommer hem därifrån. Eller egentligen redan då jag sätter mig på bussen hem.
Jag somnar direkt. Och gör jag inte det, beror det endast på att jag fått någon att prata med.
Men när jag kommer hem från skolan är jag helt otroligt trött. Jag äter och går en promenad. Inbillar mig att jag är pigg, att jag skall klara mig igenom läxhögen idag med. Måste, måste.
Oftast klarar jag det inte. Efter att ha nickat till ett flertal gånger ger jag upp. Detta leder till att jag tappar i planeringen.

Att jag alltid ligger i lite bakom alla andra gör mig stressad. Att alltid behöva läsa saker två gånger, för att förstå vad texten säger, gör mig också stressad.

All denna stress lägger sig som en klump i magen och övergår snart i att jag får ångest.
Jag får ångest när jag inser att jag inte räknat tillräckligt många mattetal.
Jag får ångest då jag inte har rört på mig under dagen.
Och slutligen, efter en tuff dag, får jag syn på mig själv i spegeln. Och då, om någon gång, får jag ångest.

Jag känner mig då och då som en tickande bomb. Ibland exploderar jag och det är något som tyvärr ofta går ut över min familj.
Igår var en sådan dag.
Jag blev fullkomligen rasande på pappa för att det inte fanns några bananer hemma.
Snäll som han är åkte han iväg och köpte några. Jag grät och bad om ursäkt. Och fick ångest för att jag betett mig som jag gjort.

En ond cirkel med andra ord.

När jag själv läser igenom vad jag skrivit nu, och då jag tänker på hur jag egentligen mår, undrar jag vad jag egentligen håller på med. Jag mår inte bra. Jag är en jävel på att låtsas må bra. Men egentligen, nej. Att leva på den där tunna bristningsgränsen hela tiden tar på krafterna.
Jag är inte redo för det tempo jag tvingas hålla för att klara av min vardag just nu. För fyra månader sedan avslutade jag min behandling, som blev tuffare än både jag och doktorerna anat. Så egentligen är det inte så konstigt att jag känner om jag gör, men det gör mig frustrerad.

Jag har svårt att sätta gränser. Det vet jag om. Att säga nej till något är skitsvårt. Jag vill göra allt och inte missa något.
Men bättre har det blivit. Jag har börjat säga nej. Jag har börjat planera mina helger för att kunna vila, inte som tidigare - då jag ville hinna med så mycket som möjligt.

Nu skall jag sova. Och imorgon tänker jag gå upp riktigt sent. Sådär sent som jag aldrig annars går upp. Inte en endast väckarklocka skall få störa mig.