Jag sitter här på balkongen i Haverdal och ser ut över en trädgård som doftar hopp och blommar vårkänsla. Jag har haft några riktigt bra dagar här. Jag har promenerat längs havet med en nyfunnen vän. Jag har, mycket optimistiskt, för första gången i år solat nere på stranden. Jag har gått barfota i grönt gräs och känt varm sand mellan tårna.

Jag har gått långa promenader med musik i öronen och njutit av att snart få flytta hit, till Haverdal. Jag har druckit vin ur plastglas, käkat kex med ost på och samtidigt blickat ut över klippor och saltvatten.  Jag har suttit på en uteservering insvept i en filt och druckit sötsliskig cider tillsammans med goda vänner som får mig att skratta. Men framför allt, har jag varit ångestfri. Jag har varit lugn, trots att jag har hur mycket som helst att göra i skolan. Trots att Mats ska in i lumpen och trots att jag snart ska på kontroll av tumörerna igen. Jag har mått bra, rakt igenom. Det är en mäktig känsla. För mig är den ovanlig och underbar på samma gång. Jag njuter och skrattar tills tårarna rinner av glädje, inte av sorg. Jag bränner kinderna i solen och räknar nya fräknar i ansiktet.

Mitt liv är en bergochdalbana. Det är jag fullt medveten om. Att jag är psykiskt instabil är jag också fullt medveten om. Det underlättar att jag själv vet om att det är så, för på så sätt har jag under den senaste tiden också kunnat acceptera då jag är skrattandes ena stunden medan jag i nästa är ångestfylld och gråtandes. Jag börjar så smått att acceptera att det är så det är, helt enkelt. Jag tror på en starkare Johanna. Jag tror på att jag en dag skall orka mer än jag gör idag. Att jag en dag ska inse att jag faktiskt klarar mig själv.

Jag har en lärare som jag ser upp till otroligt mycket. Hon är stark, lugn och säger många gånger de saker jag tänker, men inte själv vågar uttala. Vi pratar mycket, hon och jag. Sist berättade jag att jag är trött på att vara nere, trött på att åka till skolan och ständigt känna mig jagad av ångestmonster. Då jag tystnar och ser upp från bordet för att möta hennes blick säger hon plötsligt; Vet du vad Johanna? En gång fick jag missfall. I femte månaden.
Hon berättar sedan en historia som gör mig tårögd. Hon avslutar med att berätta att hon en dag vaknade upp på morgonen, fylld av en känsla med hopp och styrka, en känsla av beslutsamhet, som ledde till att hon bestämde sig för att gå vidare. Att inte älta mer. Att tänka framåt och inte bakåt. Att må bra.

Min lärare tror att jag också kommer att vakna upp till en sådan dag. Det tror min kurator med. Det tror inte jag, men jag hoppas. Jag hoppas att jag en dag kan vakna upp och känna att jag gått vidare.