17 september

Förra gången jag köpte ett gymkort fick jag bihåleinflammation och njurbäcksinflammation i ungefär samma veva.
Nu hade jag bestämt mig för att återigen börja träna. Men vet ni vad som händer då? Jag bryter foten! SURPRISE.
Jag lovar att det var bara för att jag köpt träningskort!

Akuten, en mycket tidig söndagsmorgon.

...så, nu har jag suttit ner i snart tre veckor. Riktigt roligt!

Nu är gipset i alla fall borta (jag behövde inte ha det särskilt länge eftersom det var ett ben i foten som gått av). Och jag har börjat stappla mig fram utan kryckor. Riktig frihet att kunna röra sig lite mer fritt.
Det är verkligen ingen stor grej att bryta foten. Det har jättemånga människor gjort och det är lätt läkt igen. För mig blev det dock lite jobbigare. Jag satte mig en dag för att vicka på tårna ("det är jääättebraa för foten", men tro mig, det gör skitont också!!) och titta ut lite genom fönstret. Då var klockan tjugo i tolv. Det minns jag väldigt tydligt, fråga mig inte varför. Efter vad som känns som en liten stund kommer mamma hem från affären och frågar vad jag gör. Då inser jag att jag suttit och stirrat på samma fågelskit på fönsterrutan i en knapp timma. Jag svarade efter en liten stund att jag trodde jag höll på att bli deprimerad.

Men det blev jag aldrig. Deprimerad alltså, nej, inte på riktigt. För mig var det bara väldigt jobbigt att inte kunna gå en promenad eller ta sig mellan toaletten och sängen utan att en väldig smärta uppstod. Det påminde mig väldigt mycket om cancern. Jag tycker att jag kommit vidare rätt bra (med vissa undantag) och jag känner ofta att jag mår väldigt bra, trots alla de tankar cancern fortfarande skänker mig.
Men nu blev det jobbigare. Allt kommer över mig. Stillasittandet, smärtan, beroendet av andra människors hjälp, kryckorna, sjukgymnast, sjukhus, röntgen, snälla sjuksköterskor som man bara vill krama om och akutmottagningar.

Jag går i skolan nu. Det började med ett riktigt hemskeschema men nu har detta löst sig och jag har nu endast två franskalektioner i veckan. Det är jättebra, men det kräver att jag har en enorm självdisciplin och verkligen pluggar hemma.  Det har jag tyvärr inte, har jag märkt. Jag trodde det skulle gå utmärkt att plugga hemma, men det är svårare att verkligen sätta sig ner och göra det än jag trodde att det skulle bli. Nu ska jag sätta upp deadline till mig själv, så att jag faktiskt får gjort lite.

Jag ska skriva en bok om cancern också. Det började jag ju med förra året, men jag orkade helt enkelt inte med det rent psykiskt. Nu skall jag försöka ta tag i det igen, för jag vill verkligen skriva den. Det handlar för tillfället bara om svårigheten till att finna inspiration då det enda jag sett de senaste veckorna är inneväggarna på övervåningen i huset.

Hoppas att allt är bra med er! Nu skall jag och lillebror läsa läxor.
Vi hörs!

Kommentarer
Postat av: Malin

Nej men guud vilken otur du har! vad hände?

Skönt att det läker såpass fort alla fall:) Ha de bra! Kram

2008-09-17 @ 21:27:28
Postat av: Elisabet Roslund

Ja, vilken otur, jag försöker inte ens att börja träna fast jag var väldigt nära en gång. Fick mitt träningsprogram och gjorde mina övningar i en timme. Sen hade jag sådan förskräcklig träningsvärk så jag struntade i det.......lite knäppt av mig, jag vet.

Ha det bra Johanna. Den brutna foten bli ett kapitel i din bok en dag.

Kram/Elisabet

2008-09-19 @ 08:13:35
Postat av: lina

Är du fri från cancern nu? Jag undrar när du fick din diagnos, hade du några symtom? Jag menar, varför gick du till läkaren? Jag är också sjuk. Dock inte cancer (tror jag). Men jag har varit sjuk i flera år och blivit sämre. Jag ska snart till en endokrinolog. Antagligen är det någon hormonsjukdom/hormonbrist jag har. Mvh lina 23 år

2008-09-20 @ 21:43:28
Postat av: bitte

ush va jobbigt

Postat av: Johanna

Lina



Jag är "fri" från cancern, ja. Eller, jag är inte friskförklarad, men det blir man inte förrän 5 år efter avslutad behandling. Däremot har de undersökningar jag hittills gjort visat att alla mina tumörer är borta.



Jag fick min diagnos för nästan exakt två år sedan. Jag hade inga symptom. Jag hade visserligen gått ner en del i vikt, men det trodde jag var pga av att jag tränade 7 ggr i veckan. Anledningen till att jag gick till läkaren var att min kompis fått syn på den knöl som jag hade på min hals. Den hade jag upptäckt 4 månader tidigare, men inte "orkat bry mig om". När min kompis fick syn på knälen sa hon åt mig att gå och kolla den.



Och det gjorde jag. Det visade sig vara Hodgkins Lymfom - lymfkörtelcancer.



Jag hoppas verkligen att det inte är cancer eller någon annan svår sjukdom du bär på! Du får hemskt gärna höra av dig när du vet. Jag håller tummarna.

2008-09-23 @ 21:12:22
URL: http://hannamarias.blogg.se/
Postat av: Otur:/

hur kan man ha sån otur att bryta foten när man för andra gången ska ta tagi träningen. inte riktigt klokt. får man fråga hur det gick till?

hadet bra!

2008-09-25 @ 13:40:32
Postat av: JOhann

2008-09-25 @ 17:50:19
Postat av: Johanna

Haha, ja, jag har en del otur ibland. Men också mycket tur.



Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag lyckats bryta den. Jag var ute på krogen, dansade i högklackat och trampade väldigt snett. Om det var då jag bröt foten vet jag inte riktig, eftersom jag tycker det verkar konstigt att bryta den bara för att man trampar snett. Men antagligen var det så det var eftersom det var då som foten svullnade upp och började göra fantastiskt ont.



Men som sagt, jag vet inte riktigt hur jag lyckats! Det dröjer dock tills jag kör på höga klackar igen..

2008-09-25 @ 17:53:55
URL: http://hannamarias.blogg.se/
Postat av: Lina

Ok. tack för svaret! När jag frågat olika människor som haft cancer (olika bloggar) så verkar det inte som att haft så många symtom. Många har haft endast en knöl som du, och därför sökt vård. Det är konstigt att cancern inte ger fler symtom tycker jag. Som trötthet, ont i magen, svaghet, huvudvärk mm. De flesta andra sjukdomar ger ju symtom.

2008-09-26 @ 19:16:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback