Obehagliga upplevelser

Det börjar med att jag får lock för öronen. Alla ljud runt omkring mig försvinner. Jag tryckutjämnar och hoppas på att det skall försvinna.
Det gör det inte.
Hunden jag valt som bakgrundbild på datorn börjar snurra i en faslig fart. Den kommer närmare och närmare.
Jag tänker att jag måste titta uppåt, så att det slutar att snurra.
Jag tänker att jag måste hålla i mig hårt i bordskanten, så att jag inte ramlar av stolen.
Nu snurrar hela rummet. Jag blir varm i hela kroppen.
"Anna. Anna! ANNAAA!" Varför hör hon mig inte?
Halsduken sitter alldeles för hårt runt halsen, jag kommer spy!
Luften tar slut. Det går inte att andas in någon ny. Jag får panik, herregud jag kommer verkligen att svimma.
Anna får syn på mig. Tar tag i min hand, ropar på läraren och säger åt mig att andas.
Rummet snurrar saktare nu. Jag tar ett djupt andetag och försöker tugga luft för att få bort trycket i huvudet.

Hunden på dator är åter tillbaka på sin plats. Jag släpper försiktigt bordskanten och tar några djupa andetag igen.
Så. Skönt, nu är det över.

Anna tar med mig till skolsyster. Jag berättar vad som händer och Anna säger att jag inte alls ropat på henne. Att jag nog bara tänker att jag ropar hennes namn utan att det egentligen kommer ut något ljud, hon upptäcker vad som händer först när hon hör mina kippningar efter luft.
Jag blir ledsen. Gråter, som vanligt. Tänker på alla de gånger som detta hänt innan, tänker på hur det var när jag var sjuk. Jag har inte haft sådan yrsel efter det att jag slutade med behandlingen. Att jag svimmade några gånger under behandlingen trodde jag hörde just till behandlingen och cancern. Jag trodde inte det skulle komma tillbaka, inte nu, så långt efter avslutad behandling.

Moster kommer och hämtar mig. Jag och mormor äter lite soppa och sedan somnar jag helt utmattad.
Pappa tar med mig till avdelningen på eftermiddagen. Vi tar blodprover och pratar med doktor.
"Ingen fara, det är sånt som händer" är väl ungefär vad jag får som sammanfattat svar då jag berättar.
Hon säger åt mig att jag måste stressa mindre, sova mer och äta fler mellanmål. Och självklart - att inte tryckutjämna.

Doktorn frågar om jag tränar något. "Jadå, det gör jag" svarar jag ärligt.
"Tränar du hårt?"
Jag möter pappas blick över doktorns axel. Han försöker dölja sitt leende med handen, tittar ut genom fönstret.
"Njaa.. Det beror väl på vad man jämför med", säger jag rätt lågt.
"Men vad gör du när du tränar då?"
"Jag springer och cyklar, styrketrä.."
Innan jag hunnit avsluta meningen drar doktorn snabbt efter andan. Hon spänner ögonen i mig;
"Det lägger du genast av med."
Sedan följer en ganska lång men antagligen nödvändig utläggning om hur lång tid kroppen behöver på sig för att återhämta sig efter en sådan behandling jag gått igenom.
"Ta du en promenad lite då och då, det räcker gott och väl."

En promenad lite då och då?!
Lättare sagt en gjort skall jag be att få tala om. Då det spritter i hela kroppen och då man riktigt längtar efter att få komma i form igen, då är det inte lätt att ta en vanlig promenad lite då och då.
Men. Hon har rätt, och det vet jag också. Så idag har jag varit ute och gått i drygt en timma! (Jag cyklade 2,5 km också, men det är hemligt. Och förresten var det i lugn takt).
Kram!

Kommentarer
Postat av: Christina69

*s*
Jag ska inte berätta din hemlis!!!
Du skriver innerligt och hjärtligt och det är alltid "roligt" att läsa dina inlägg. Rolig är inte rätt ord, men jag hittade inget bättre just nu.
Kram på dig!
Christina

Postat av: mamma

Å Johanna, du är underbar!!!

2007-09-28 @ 08:10:52
Postat av: Mats Bengtsson

Jag har svimmat en gång och då lyckades jag med donka huvudet i på den hårdaste kanten vi har i huset. Nej, svimma är inte alls kul, riktigt obehagligt. Ibland snurrar det till men mamma säger bara att jag har lågt blodtryck, men det var normalt senast jag kollade. Jaja.
Du får ta det lite lugnare med tränandet. En vacker dag, ska du och jag springa från dig till GBG på 25 minuter. Eller så kan man kanske bara simma lite? Det tycker jag om. Vet du vad, igår körde jag traktor och då tänkte jag på dig. Det skulle vara något ut över det vanliga att få se dig i en traktor. Er röda kanske? Eller har jag bara fått för mig att ni har en sån? Hoppas du mår bra Johanna, det gör jag, snart är det julafton. Puss <3

2007-09-28 @ 11:56:57
URL: http://myshit.blogg.se
Postat av: Anonym

Ja, du bjuder då verkligen på dej själv Johanna. Jag läser med både ett leende på läpparna och med allvaret i mitt inre för jag vet ju verkligen vad du varit med om. Det är ju mycket som ska komma igång, mycket som ska bli som vanligt igen. Du är otrolig med all din vilja och energi. Du kommer att komma dit du vill, tro mig!
Kram/Elisabet

2007-09-28 @ 14:10:25
Postat av: mamma

Anna!!!! TACK!! för hjälpen! Tur du fanns där!/ Kram gunnel

2007-09-28 @ 15:29:34
Postat av: Anna

Tack själv Gunnel! För all värme!!! Och tack Johanna. För en underbar vänskap. Sköt om dig i helgen! Kramen och handen finns alltid strax intill.

2007-09-28 @ 18:57:02
URL: http://dobidoo.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback