Jag tror att jag saknar avdelningen
Jag gillade att man kunde åka upp och ner med sängen. På så sätt blev det, under de dåligare dagarna, mycket lättare att ta sig i och ur den.
Jag gillade att det alltid var nära till toaletten. Det gjorde att jag inte behövde svälja den smärta som uppstod då jag belastade knä- och fotleder, särskilt länge.
Men framför allt gillade jag sjuksköterskorna. Jag tyckte det fanns jättemånga. Åtminstone på dygnet-runt-avdelningen. Där var alla lika gulliga och snälla. Vissa var speciella, men alltid lika omtänksamma.
Jag saknar dem. Faktiskt. Jag gör det.
Imorgon skall jag till psykolog och sjukgymnast.
Hoppas jag träffar på någon från avdelningen också.
Godnatt!
Hej vännen. Jag läser hos dig ofta men lämnar nästan aldrig avtryck. Du är otroligt stark och fin. Du är en vacker kvinna och du kommer att gå långt. Det har du redan gjort. Jag vill också skriva och genom det säga att jag förstår att du saknar dom; de har förmodligen kommit dig in på livet. Det är ju det allt handlar om när man väl är där: livet och döden.
Stor kram till dig.
Vad fint att du känner så, att du saknar personalen. De har ju faktiskt, allihop, mer eller mindre, räddat livet på dig. Och jag tror att alla sjuksköterskor, om de läser det du skrivit, blir väldigt glada och uppskattar sina jobb. Du är bra för världen Johanna. Puss puss
Jag har kommit på mig själv med att gå in på din blogg minst, absolut minst, fem gånger om dagen. Den ligger där i en direktlänk och bara vill bli öppnad. Det är något visst med dig och din blogg Johanna.
Livet är ju inte sådär onyanserat svart och vitt som det kanske vore enklast om det var. Att du saknar goa sköterskor, bekväma sängar är nog inget konstigt alls. Inte heller om du på något sätt ibland också saknar den där tiden, mera obestämt allmänt. Jag kan göra det, sakna när jag var som mest sjuk - fastän jag inte alls kan säga varför eller hur och trots att jag inte alls vill hamna där igen.
Nu vill jag inte lägga över mina känslor på dig och tro att du upplever det så som jag. Men jag vill ändå tro att det är viktigt att inte hela tiden hindra sina känslor för att man tror att det är fel och dåligt att känna så. Du har gått igenom något som är överjävligt och omänskligt att orka, därför måste man nog iakta sina egna reaktioner efteråt och låta de vara precis så de är och acceptera känslorna för vad de är.
Bry dig inte om vad jag skriver om det låter fel eller konstigt för dig.
Du är min idol Johanna, och din blogg ger innehåll till många dagar. Önskar dig en fin söndag.