Bloggen

Det blir inte så många inlägg nuförtiden.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Så då låter jag bli.

Jag har aldrig haft något behov av att skriva ner allt jag gör på dagarna. Jag tycker varken det är roligt eller givande.
Bloggen skaffade jag mig samma dag som jag fick reda på att jag hade cancer (läs; hade cancer!!) och då för att jag kände att jag behövde ett andrum.
Ett andrum där jag kunde skriva av mig. Där jag kunde skriva om precis just det som hela mitt liv plötsligt kom att handla om.
Idag behöver jag inte det andrummet på samma sätt.
Idag mår jag bättre än jag gjort på mycket länge.

I bloggen har jag mest skrivit om det jobbiga. Om de saker jag mått dåligt av och om hur vardagen förändrats.
En del av allt de positiva har jag självklart också delat med mig av, men främst har det kommit att handla om de där svåra sakerna som jag tyckt varit så skönt att få skriva av sig.

Jag försöker verkligen fokusera på det positiva i vardagen. Jag vill inte se till det som är jobbigt, jag vill försöka att se de jobbiga som en förbipasserad tid.

Självklart skulle jag kunna skriva flera inlägg om dagen. Men de skulle antagligen mest innehålla, vad jag anser vara meningslös fakta om vad jag pysslar med under dagarna.
Jag är inte säker på att jag skulle få ut så mycket av att skriva sådana inlägg.

Dessutom känns det som om bloggen kanske får vara lite av cancers plats.
Det gör mig ingenting. Det är nästan bara skönt om bloggen får fortsätta vara den plats där mitt liv med cancern får fortsätta.
För trots att jag idag är färdigbehandlad finns cancern ändå med mig.
Jag kommer aldrig komma undan det.

Jag har bara skrivit den här bloggen för min egna skull. Det har aldrig varit någon önskan om att hela världen skulle läsa den. Jag tyckte bara att det var ett väldigt bra sätt att få ner tankarna på.
Självklart är det ett jättestort plus att jag nu har fått en hel del både läsare och kommentarer. Genom bloggen har jag mött många nya fantastiska människor som jag aldrig vill glömma.

Det känns det åtminstone såhär just nu. Men vem vet, om ett tag kanske jag plötsligt känner för att skriva ner varenda liten sak jag gör. Livet förändras hela tiden och man lär sig värdesätta andra saker än man gjort tidigare. Nya saker kommer också att betyda mer, eller mindre, än de gjort innan.
Sånt är livet.
Nu skall jag fortsätta packa till Paris!

Kommentarer
Postat av: Isabell

Måste ses när du kommer tillbaka, ha det så kul i paris älskling!

Postat av: Marie

Det är väl skönt att du inte "behöver" bloggen som förr.Ha det så jättekul i Paris. Kram Marie

2007-05-17 @ 22:14:46
Postat av: Pernilla

Jag skulle tycka om att läsa om vad du gör på dagarna nu för tiden med :) När far du till Paris? Gud va roligt! Jag är lite avis på dig ;) Hoppas att du mår bra Johanna :) Kram Pernilla

2007-05-17 @ 22:47:48
URL: http://dearpernilla.blogg.se
Postat av: Sabina

Jag är så tacksam och glad över att ha fått följa din resa. Din blogg har nog haft en större funktion än de flesta människors bloggar, för den har inte bara varit en plats för dig att skriva av dig på. Jag tror även att den varit betydelsefull för många andra människor, för jag tror att den har inspirerat väldigt många. Din inställning och dina tankar är inspirerande. Du är inspirerande. Du är en modig människa, Johanna. Jag hoppas du bär med dig dina minnen från den här tiden med stolthet, för du har faktiskt klarat av det här på ett beundransvärt sätt. Sträck på dig. Du är en vinnare.

Tack för dina senaste kommentarer i min blogg. Jag raderade mitt ena inlägg, men tro mig, jag sparade den kommentar du hade lämnat till det. Dina ord går rakt in i mig. Jag kan läsa dem om och om igen och känna att jag växer. Det låter så tunt att säga att jag är tacksam, men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Jag är verkligen otroligt tacksam. Tack för allt, snälla du! Tack för att du är en så otroligt varm människa, och tack för att jag fått lära känna i alla fall en del av dig.

Cancer är en så hemsk sjukdom. Både du och jag har gått genom de där korridorerna och sett hur cancern tar över människor. Den sliter bokstavligt talat sönder dem. Om alla de som jag träffat, som har eller har haft cancer, har jag kunnat säga att de är några av de starkaste människorna jag någonsin träffat. De är människor som verkligen, verkligen kämpar. Så himla tappert och modigt kämpar de. Och tänk att de som är de starkaste människorna, ändå kan besegras av cancern. Ja, även de starkaste står alltför ofta maktlösa inför cancern. Det bevisar hur stark sjukdomen är. Vidrigt stark.
Ni som ändå vunnit kan krossa berg. Jag beundrar er styrka.

Var rädd om dig, Johanna.

Kram



2007-05-18 @ 00:40:37
URL: http://sabina0513.blogg.se
Postat av: Mats Nosstgneb

Jag tycker du har varit jättestark som har berättat om hela resen från att vara sjuk till att bli frisk. Det har ju inte alltid varit kul att läsa men väldigt givande och jag tror att det är många som inte har förstått allvaret med ancer förrens de lästa lite ut av din blogg. Det är bra att folk berättat så att andra kan förstå lite bättre. Tack Johanna! Nu väntar jag bara på att vi ska höras vid och att du ska komma till Halmstad. Det kan ju inte misslyckas. Puss & Kram/ Mats

2007-05-18 @ 07:22:30
URL: http://myshit.blogg.se/today/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback