När jag kom hem från Bulgarien i tisdags bad mamma mig öppna översta lådan i köket. Den bredvid spisen. Den låda där vi förvarat alla mina mediciner de senaste månaderna.
Innan ja blev sjuk var lådan en sådan där låda som man kunde finna det mesta i. Grytlappar, underlägg, pennor, tidningar, papper och gamla räkningar.
Men då vi insåg hur mycket mediciner det skulle gå åt till att försöka få mig frisk, tömdes lådan för att sedan fyllas på en massa olika burkar och förpackningar.

När mamma sa att jag skulle öppna lådan och titta förstod jag att alla mediciner skulle vara borta.
Trots det kunde jag inte sluta stirra på alla de kryddburkar som nu låg i prydliga rader och tittade tillbaka mot mig.
Så kändes det plötsligt som om något brast och jag började gråta. Sedan skrattade jag. Skrattet och gråten blandades och tillslut kunde jag inte riktigt hålla reda på vad som var vad.
Men det kändes först så hemskt att inte mötas av de vanliga medicinburkarna. Den där översta lådan bredvid spisen har ju varit min bästa vän i mer än ett halvår.
Den där lådan har innehållit allt från morfin och cellgifter till illamåendetabletter och Panodil.
Den där lådan har ofta innehållit allt jag behövt för att överleva stunden.

Skrattade gjorde jag för att det samtidigt var ganska skönt. Livet går vidare och vi kan ju inte ha medicinera kvar där för evigt, trots att det varit en stor trygghet för mig nu under den period jag var sjuk.



Nu är den i alla fall borta. Och det skall jag väl vara glad för.
Det är jag också. Glad, för att jag inte behöver den på samma vis längre!