Tröttheten och huvudvärken kom smygande vid sextiden igår och jag tänkte egentligen inte så mycket mer på det än att det nog var dags för en extra Ipren och en tidig sänggång. Men plötsligt sa det pang och huvudvärken blev enorm, jag började få andningssvårigheter och den där konstiga smärtan i hela överkroppen kom smygande. Vi ringde avdelningen men sa att vi helst inte ville komma in, jag kanske bara behövde vila och det var ändå planerat att jag skulle in och ta blodprover idag på morgonen, jag tyckte det var lika bra att vänta tills idag istället.
Men sjuksköterskan höll inte riktigt med, i och med att jag inte längre kunde stå upp för att jag hade så förbannat ont i knäna skickade de efter en ambulans. Och tur var väl det, för trots att jag blir skit arg på att alla ambulansmän måste vara så förbaskat snygga (när man själv sitter där och känner sig dundersolkig!!), så hade jag nog inte kunnat ta mig till sjukhuset utan deras hjälp.
Väl där fick jag smärtlindring och alla prover som skulle tas togs, strax efter tolv blev det lungröntgen men som tur var, visade den varken hjärtinfarkt, lunginflammation eller något liknande, det hade ju bara varit det som fattades! Smärtan i knäna bara ökade hela tiden och till slut visste jag inte vart jag skulle ta vägen, det gjorde ju ondare än att bryta handleden! Då fick jag äntligen morfin. Somnade var något jag gjorde ganska direkt efter den dosen och vaknade gjorde jag några timmar senare. Idag mådde jag bättre, sjukgymnasten kom med en ny grej som skall leda bort smärtimpulserna och som jag kan använda när jag vill, vilket känns jättebra! Sedan tog jag några extra värktabletter, åkte hem, sov några timmar och nu är jag tillbaka igen. Åtminstone någorlunda tillbaka. Att gå ordentligt går inte riktigt och jag är väldigt trött, men det är stor skillnad från igår.

Jag tror helt enkelt det blev för mycket av allt igår, det hade varit en skit jobbig dag på alla punkter och jag tror detta blev kroppens sätt att säga ifrån, att det licksom fick vara nog nu. En snäll sjuksköterska sa till mig idag - Johanna, varför är det så bra att komma hit, vad är det som gör att du mår bättre här? - Morfin, svarade jag och skrattade lite. - Just det, morfin sa hon, du kan få hur mycket morfin du vill här, du måste bara komma hit tidigare, innan du får så ont att du inte vet vart du skall ta vägen. Jag har funderat lite på det, jag tror jag kör ganska hårt med mig själv, jag vet att jag klarar av ganska mycket smärta innan jag väljer att tala om det för någon. Vi får väl se hur det blir, jag hoppas i alla fall att jag skall orka med morgondagens roliga aktiviteter och att det uppehåll på två veckor jag nu har framför mig verkligen skall göra mig lite piggare! Puss o Kram till alla er snälla själar!