Om ni bara visste

Om ni bara visste vad ni betyder för mig. Det kanske låter töntigt eller som en klyscha, men det går faktiskt inte att beskriva med ord. Jag fick precis ett sms av en mycket nära vän och det bestod av drygt 20 ord, att dessa 20 ord kan få mig så glad som jag känner mig just nu är egentligen helt fantastiskt! Det spelar oftast ingen roll vad som sägs eller skrivs, även om det kan vara skönt att höra vissa saker ibland, utan det viktigaste för mig är att veta att det alltid finns någon där som ställer upp, någon som jag kan ringa, någon som jag kan be om både den minsta och den största tjänst och någon som jag kan prata annat än cancer med. Jag har den någon. Jag har flera sådana någon.

Ibland blir jag rädd att ni ska ge upp. Jag vet innerst inne att det aldrig kommer hända, min familj, min släkt och mina vänner ger inte upp. Ni är så underbart fantastiska trots att alla ibland gör fel och trots att det inte alltid blir som tänkt sig.
Jag är fortfarande lite nervös för tanken på att jag nog aldrig kommer kunna betala tillbaka allt de stöd jag får. Många av de människor som stärker mig i vardagen kommer jag aldrig ens att träffa. Många har jag träffat någon enstaka gång och kanske jag aldrig kommer få chansen att tacka dem. Men de allra flesta finns runt omkring mig och de har jag faktiskt möjligheten till att tacka, för även om man som utomstående kanske inte behöver höra det där tacket - jag hoppas ni förstår hur tacksam jag är ändå - så känns det bättre för mig om jag får säga just tack. Trots att just det lilla ord egentligen inte räcker på långa vägar. Ett sms, en kommentar här på bloggen, en kram, ett telefonsamtal, ett leende, ett stärkande ord eller helt enkelt en vänlig och passande tystnad, är alla små gulddroppar som jag börjat lägga större och större kraft på att varsamt samla upp i en bägare mitt i hjärtat.  Jag tror att dessa gulddroppar är det viktigaste jag äger, därför skyddar jag dem också så som de förtjänar - med allt jag har.

När vi skrattar, gör något roligt ihop, eller bara umgås som vilka andra människor som helst, blir jag ibland rädd. För jag vet, att trots att jag skrattar nu, trots att jag mår så himla bra just nu, kommer jag senare ikväll, då jag sitter ensam framför datorn, ändå bara vilja skriva om varför jag mår dåligt. Jag har en blogg för att jag i samma sekund som jag fick reda på att jag har cancer insåg att det här skulle jag bli tvungen att få skriva av mig någonstans. Dagbok har jag skrivit lite till och från genom åren men när jag också förstod svårigheten i att skriva för hand utan någon känsel i fingrarna blev bloggen till en utmärkt lösning. Här kan jag skriva av mig (nästan) allt jag tänker och känner och jag mår verkligen bättre av det! Det svåra är bara det att när jag väl skall skriva av mig är det inte de där roliga och vardagliga sakerna som gjort mig glad under dagen jag vill skriva om. Därför blir jag rädd att den person jag skrattar med tillsammans på dagen och som sedan läser vad jag skrivit här skall tappa hoppet och inte tro att det vi gjort tillsammans idag spelat någon roll. För det har det. Tro mig!

Att få skriva är som terapi helt enkelt - allt blir lite lättare efteråt! Nu måste jag ta min sömntablett men jag hoppas verkligen att alla som knuffar mig framåt på denna resa och som krigar på min sida mot cancern förstår att utan er hade detta varit obeskrivligt mycket svårare, om inte näst intill omöjligt!

Kommentarer
Postat av: Anonym

God Natt Johanna, Sov Gott / Elisabet

2007-01-20 @ 00:58:10
Postat av: Sofia

Bar genom att finnas så betalar du tillbaka. Och vi kommer aldrig att ge upp, aldrig.

2007-01-20 @ 13:55:59
Postat av: Malin

Ingen kommer att ge upp detta, Johanna. Du har många omkring dig som älskar dig , och du kommer att klara detta! Tänker på dig ugmman.

2007-01-23 @ 14:09:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback