Jag fick en länk av en trevlig typ här på bloggen; http://www.thesurvivormovie.com/ och det är bara att konstatera att jag lika gärna kunde ha gjort den själv. Det är en video som tar upp - om inte alla så åtminstone en del - av de saker och funderingar jag har.
Jag känner allt oftare att jag inte riktigt kan sätta ord på de tankar och känslor jag har och just därför var det ganska skönt att titta på denna länk. Trots att jag kanske bara har kommit halvvägs visade videon ändå mycket av det jag bär inom mig och hur jag känner mig.

"I have cancer
but the cancer does not have me.
Cancer is not who I am
It is only a bend in the road
that is my life's journey.
An unexpected detour on my path.
It is a lesson in the cosmic schoolroom
that is human existence.
So I will pause to the rest
and heal
and study the lesson
before I move on to my life beyond cancer."



Många gånger, eller nästan alltid, ser jag på det jag går igenom just nu som om jag befinner mig i en tunnel. Det är mörkt här inne, det är lågt i tak och luften är ganska kall, marken är täckt av vassa och kantiga stenar som mycket lätt ger blåmärken på både fotsulor och i själen. Det är dåligt med andrum här inne och glädjen får sig ofta en mycket tuff match då den skall försöka slå sig igenom det kompakta mörker som fyller tunneln. Ibland vinner glädjen matchen och då blir luften i tunneln lite lättare att andas, taket lyfter några centimeter och ögonen vänjer sig något vid mörkret.
Tunneln svänger hela tiden och jag kan inte se vart vägen jag färdas på skall ta slut. Det jag istället ser är ett ljus. Trots att jag hela tiden sakta färdas mot ljuset befinner det sig ganska långt bort men avståndet minskar hela tiden och ljuset blir på något sätt klarare och klarare, varmare och varmare.

Jag vill så hemskt gärna komma fram till det där ljuset. Det lockar så inbjudande med sina varma och ljusa strålar. Ljuset i tunneln är skälet till att jag orkar. Ljuset är skälet till att jag hittills har orkat hålla hoppet uppe, trots att det ofta varit kämpigt. Det är det där ljuset som gör att jag hela tiden står ut med smärtan av att ta ett steg till på de vassa stenarna. Det är det där ljuset som håller mitt hopp vid liv medan jag famlande i mörkret och med utsträckta armar försöker nå fram till slutet av tunneln.