Jag var inte ett dugg nervös innan, det kändes ganska bra att vi skulle få träffa herr Stråldoktor för att kunna ställa alla frågor och få alla svar vi behövde. Men då de första dörrarna öppnades var det som om en iskall våg av ångest tog tag i min kropp och skakade om den. Det första som slog mig var att sist jag var här var också sista gången jag träffade min farmor. Plötsligt kändes det precis som om det var igår då jag och pappa tillsammans gått upp för trapporna för att hälsa på farmor, lilla älskade farmor. Jag fick dåligt samvete, det sved i hela själen, varför skulle jag få överleva och inte farmor, varför kunde vi inte ha vunnit kampen om livet båda två?
Jag kände mig plötsligt väldigt ensam.

Skyltar, automatiska dörrar, illaluktande hissar och förvirrade ansiktsuttryck vart än jag vände blicken. Fram och tillbaka, upp och ner, och tillslut in ett stort väntrum som hela tiden byttes på folk. Det blev bara jobbigare och jobbigare, tårarna brände som det hetaste strykjärn mot en handflata, illamåendet övergick till en fruktansvärd huvudvärk och tungan satt snart som fasthäftad i gommen. In kom den ena snaggade kvinna efter den andra, hårlösa män och förvirrade tanter som utan sina rullatorer aldrig hade kunnat ta ett steg på egna ben. Deras blickar mötte min, oförstående, förvånade - se så ung, i rullstol, vad gör hon här? Deras små försök till leende kändes mer som ett hån, jag passade inte in, jag ville verkligen bara därifrån.

Allt drog ut på tiden och då de evighetslånga tjugo minuterna i väntrummet äntligen var över blev nästa chock istället själva mötet med läkaren. Det blev inte riktigt som väntat. Han var en mycket snäll man som var mycket rak på sak. Jag förstod ganska snart att han tog mycket illa vid sig då han såg att jag satt i rullstol, han frågade vad anledning var, han frågade hur det kändes att vara tonåring och ha cancer - att vara informatör till vänner och familj, att vara den sjuke som samtidigt skall trösta alla andra. Tillsist frågade han hur det kändes att vara tonåring och drabbas av cancer - att vara i den där åldern då man som bäst är på väg att bryta sig loss från sin familj för att mer och mer klara sig själv. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, för visst är det just det som är den största skillnaden - att jag innan nästan aldrig var hemma, min almanacka var näst intill alltid full av olika aktiviteter. Men nu.. Nu klarar jag inte ens av att ta mig ut i köket själv för att göra mig en macka, nu krävs det plötsligt en massa planering, hopp och kraft varenda gång jag skall träffa någon, nu för tiden är jag alltid hemma. Men jag vet att det samtidigt bara är att acceptera, jag vet att det inte är något som kommer fortsätta efter det att jag blivit frisk, snart kommer min almanacka nog vara full igen! Det var bara det att då han ställde sina frågor och förklarade alla sina teorier och erfarenheter så blev allt plötsligt så påtagligt. Jag tog inte illa upp, jag blev nog bara väldigt förvånad, för det är aldrig tidigare någon som på ett sådant korrekt och rakt sätt kunnat förklara den situation jag befinner mig i.

Dagen blev mycket jobbigare än jag trott men nu har jag åtminstone koll på läget. Hyfsat, i alla fall.
Strålningen kommer starta måndag vecka 14. 17 dagar efter det att den planerade behandlingen är avslutad, sista droppet är ju satt till 15 mars. Jag skall strålas över halsen och övre delen av bröstkorgen, den tumör som satt i mjälten är helt borta och behöver därför inte strålas. Måndag till fredag i tre till fyra veckor kommer jag att få strålning och han sade att biverkningarna är mycket individuella men en allmän trötthet, rodnad på huden och illamående är de vanligaste. Jag som brukar må illa av minsta illa kan ta tabletter innan för att motverka detta. Allt känns faktiskt bra, minst tre veckor sade han, och det är faktiskt inte så farligt! Dessutom kommer biverkningarna vara långt ifrån så överjävliga som de varit under cellgiftsbehandlingarna.
Nej, jag ser nästan fram emot strålningen, om man nu får lov att säga så, haha! Jag känner verkligen att det är den absoluta slutspurten, att strålningen kommer som en välkomnande punkt på ett väldigt långt och jobbigt kapitel.